Du är inte ensam om det!

Min farmor dog för några årsen och rent ut sagt så andades jag ut när jag fick veta av min kusin att hon va död.

Jag gick enbart på farmors begravning för att jag ville vara stöd till min pappa. Mina föräldrar och bror vet hur jag har känt inför denna falska och elaka människa och dem förstår mycket väl också!

Kram

Skönt att höra att det är fler som känner så.. Även om jag vet att jag inte har något att skämmas för så är det lite… pinsamt.

Skam att säga, trots att  jag gillade min mamma, så var det inte sorg jag kände, när hon dog. Har faktiskt aldrig sörjt elelr saknat henne.

Tänk att en människa kan leva ett helt liv tilsammans med barn och familj och sen inte ens bli saknad.. Skrämmande tanke! (Nu tänker jag på min anhörig) Det var nog inte det hon önskade sig att lämna i arv..

Sörja . Det klart man inte måste.

Men en sak har jag tänkt på. Jag tror ju på ett liv efter detta. Detta känner jag har gjort att man blir inte lika ledsen. Kanske fel ord. Jag saknar ju men.

Jag ser det mer som att de finns. en att inte jag ser dem. Det får jag ju göra tids nog. De finns liksom kvar. Så jag kan snattra med dem i huvudet. ( jo, jag är nog att betrakta som normal).

Men det är ledsamt när en människa inte är saknad. Men det finns säkert skäl till det. MAn kan inte älska alla bara för att man är släkt.

Ja det gör inte jag iallafall.

Kram på Er. Ha en skön helg.

Kände likadant när min far dog.Det var skönt att han inte längre fanns o jag har aldrig sörjt honom.Jag gick till hans gamla lägenhet o ringde på,bara för att vara säker på att han inte längre var kvar där.

Dina känslor rår du aldrig över o du ska inte skämmas för dem heller.Om du inte sörjer,så har du säkert en bra anledning till det.

Kramisar i massor

Skamen börjar gå över men visst svider det lite..

Skruttis, min mamma hängde sig på vinden, när det var tre dagar kvar tills hennes 60årsdag. Så det mesta jag känner och kände, var faktiskt ilska och chock.

*8 Det förstår jag. Men saknar du henne? Sörjer? Har inte saknat min mamma i 5 sekunder sammanlagt på 9 år…

Jo, jag saknade väldigt mycket att kunna fråga om mig själv, när jag var liten….

OCh jag gillade min mamma, inte tal om det. Men vi växte ifrån varandra, när jag var 16 år.

min  mamma    dog  när jag va  15  år  , jag  sörjde  ,men    hon   va ganska     olycklig  i    större  del av  min  uppväxt   så  jag  har alltid  haft en  känsla   av  att   hon har det bra där   hon  är  nu, jag  tycker  inte man ska   skämmas  om  man inte  sörjer.       om man  inte  sörjer  alls     ,så har  väl inte den   personen  betytt   så  mycket ,  det är inte  så  mycket att  göra    åt   .

Intressant tråd! Fick mig några tankeställare… o visst behöver man inte sörja ngn för att man är släkt. Men det kanske jag gör längre fram när det väl händer, det vet ju inte jag… det återstår o se men jag vet att när ett antal släktingar, dör så småningom då kommer det göra såååå ont i mig. Men det lindras ju oxå småningom. Vi ses ju alla igen när det är meningen!

Kramen

Men visst är det märkligt att det finns så många "regler" om kring detta?
* Man SKA sörja 
* Man får absolut inte bli arg.
* Man måste gråta ögonen ur sig.
* Man bör helst bli fullständigt knäckt.
* Man får inte börja leva normalt det första året har gått.

Det finns säkert mycket mer som jag inte kommer på just nu. Men om man inte följer dessa enkla regler kan man lätt bli klassad som egotrippad, en som inte brydde sig överhuvudtaget.

Nej, så gråt blod, slåss som vilddjur om arvet, bli fullständigt obstinat och ät minst en burk Valiumom dagen! Annars är man hjärtlös.. ?

Nä, som jag skrivit i en anna tråd. Jag sörjer inte min bror, han har gjort mig så mycket illa så jag kan inte sörja..inte att min bror var en ond å elak person, han var jättesnäll..Men hans lillasyster(jag) har fått ta hand om hans bägge söner, vår dementa mor, han bara söp å skyllde på sin rygg..Det var hela tiden han det var synd om..Ja, hur ska man kunna sörja?????

Min pappa dog i en bilolycka när jag var lite över 20 år. Om jag sörjde? Nej, trots att han var en mycket älskad far.

Nu har det gått över 30 år och jag minns honom knappt. Jag minns inte hans sätt att tala, hans humor, hans kärlek till min äldsta dotter. Jag vet att allt fanns där, men jag minns inte.

Min mamma var en pigg 89-åring som bara "somnade" in. Sörja? Nej, för döden är en del av livet.

Men jag känner ett visst vemod när jag tänker på min mamma. Hon var ju min mamma.

jag  minns   min  allt   fint  jag  fick  av   min  mamma   och pappa,och deras    värderingar, som jag tagit  med  mig. pappa   tyckte inte  man skulle    skälvömka   ( ligga  och  tycka  synd om  sig skälv)MAMMA sa  alltid    tänk  på allt  roligt     när  något    tråkigt     hade  hänt . vi  bodde   i ett   hus      och jag   hade  ett  stort  körsbärsträd  utanför  mitt   fönster och massor av   djur, mammas     goda mat      och     kanel bullar      pappa  som  alltid  ordnade stora  roliga   kalas, det   och  mycket  annat   tänker   jag på    när jag tänker   på dom  , jag   har  alldrig  grinat   speciellt  mycket,  jag    tänker   på dom  med  ett  leende  ,och ibland  tänker jag på    hur  dom hade  sagt   när  jag  gör  vissa val i livet

*16 Verkar vara ett vettigt sätt att minnas och sörja på. :-) Det behöver inte vara nervslitande alla gånger. Skönt att höra att du har hittat ett sånt bra sätt! :-)

Man sörjer väl i dessa fall snarare det som dessa personer BORDE ha varit för en men aldrig var? Sorgen handlar om något annat, det man saknade i personen. Jag har sörjt min mamma fast hon lever, för att hon inte agerar mamma till mig utan är ganska oförmögen att överhuvudtaget visa känslor inför mig. Jag tror inte att jag kommer att sörja henne som en älskad mamma när hon dör, men jag kommer att sakna henne och kanske sörja en omgång till att jag aldrig hade en "riktig" mamma.

*18 Det är nog olika för olika personer men jag förstår vad du menar. Jag har varken sörjt eller saknat min mamma, vilket jag hade väldiga skamkänslor för. De har dock gått över men.. Nej, ingen saknad alls.

Ok, så du har aldrig saknat en modersfamn eller den trygghet och vägledning en mamma ska ge? har du haft lyckan att få det från någon annan istället?

Jag tycker inte att någon ska skämmas, det är samhällsnormer som kräver att vi ska känna och agera på vissa sätt i olika situationer. Precis som att man ska vara himlastormande lycklig när man fått barn och inte känna vare sig trötthet eller frustration över sin kropp och sitautionen med ständigt vakande :)