Här kommer några "kloka" ord från en tjej som kanske inte vet allt för mycket om livet ännu, men lär sig med tiden! Läs och döm själva!

Det här med sorg är inte något vi kan komma ifrån, det kommer ALLTID finnas kvar, hur mycket vi än försöker fly så hinner det ikapp oss och vi kan inte göra något för att kunna förhindra att våra kära och nära dör. Men som endel säger så är det livets tråd som ser ut så här. Man föds, lever och sedan dör. För att kanske bli något annat i framtiden.
Man kan inte gå under i sin sorg för att ha förlorat någon, visst är det svårt att tänka på något annat än att man måste få sörja, men endel sörjer kanske lite väl hårt. Hårda ord att säga men det är verkligen sant. Och visst måste vi få sörja oxå, men man ska nog ta det lite lungt med att sörja ut all sorg på en och samma gång, då senare i livet då man känner sig ledsen så har man ingenting att få ut för att man har fått ut allt då man fick veta att någon dog.

Jag vill inte säga eller påstå att jag har den här tanken själv. Men det slog mig just nu i denna stund eller har slått mig ganska många gånger att man inte ska sörja allt på engång eftersom det finns dagar man bara vill gråta och vilja ha en anledning, när man sedan gråter ut allt på dödsdagen så har man nästan ingen anledning till att gråta några månader senare eftersom all sorg har redan kommit ut.
Visst kanske detta är absurt att säga men det här är vad jag tror. Då för fyra snart fem år sen då min morfar gick bort visste jag inget bättre och sörjde ut allt på en gång, på en och samma dag eller under två dagar då min morfar dog och då han begravdes och lite på hans urnsättning.

Men jag fick erfarenhet av att jag måste behärska mig att inte gråta allt på en och samma dag, för då sitter jag där och vill gråta men att jag inte kan det eftersom jag inte har något att gråta ut. Så kände jag när farfar gick bort för ca 1 månad sen, och iofs grät jag inte mer än 45 min - 1 timma men man måste ju kunna behärska sig oxå!
Jag vet inte om detta var bra att jag skriver eller om ALLA kommer att undgå mig resten av min tid här på iFokus så jag inte känner att jag längre ska vara kvar men jag hoppas samtidigt på att ni tycker att jag har en rätt inställning på att jag kanske har lite rätt i vad jag har skrivit.

Förlåt redan nu om ni tycker att jag har gått för långt, men jag är inte rädd för att säga vad jag tycker. Och jag hoppas ni accepterar mina ord som jag har skrivit och inte skäller på mig allt för mycket!