2st mycket speciella katter som föralltid är saknade och älskade. Puff var Timons pappa och de var verkligen som far och son.

TIMON FÖDD 2004-05-27 DÖD 2005-05-26! Han fick inte uppleva sin 1års dag

PUFF FÖDD 2002-07-27 DÖD 2006-10-16!

Dessa 2 katter hjälpte mig igenom nägra väldigt jobba perioder i livet!

Den 26maj 2005 upptäckte jag att Timon andades konstigt, snabba ytliga andetag, efter en stund utvecklades det så att det började gurgla då han andades.

Jag lyckades efter ett par timmar hitta en bekant som kunde skjutsa oss akut till veterinären. Då vi kom dit så konstaterades det snabbt att han råkat ut för någon typ av förgiftning men vi kunde inte komma på av vad. Han fick dropp och sprutor för att motverka förgiftningen. Jag satt i ett avskiljt rum på djurkliniken tillsammans med min älskade "surrikatt" (Timon i lejonkungen var ju en surikat) och jag kunde inte göra annat än bara gråta, jag var så rädd för att förlora min älskade Timon!

Han blev lite piggare av alla sprutor och dropp han fick, så veterinären skickade hem oss på kvällen och sa att hon trodde Timon hade ca 50% chans att överleva och ville ge han den chansen eftersom han hade svarat så bra på behandlingen.

Väl hemma igen så var han slö men det var ju inte oväntat. Sedan gick allt väldigt fort! han blev snabbt sämre igen och innom 2 timmar efter att vi kommit hem från veterinären så kräktes han upp blod, tittade sorgset på mig och drog en djup suck, sedan var allt över. (ursäkta eventuella stavfel i texten men tårarna rinner så jag knappt kan se nått då jag skriver)

bara några minuter innan Timons sista andetag så hade mina andra 2 katter Puff och Sotis gått fram till Timon där han låg i soffan och pussat på han, precis som om de tog farväl.

En del av mitt hjärta dog tillsammans med Timon

Den 16/10 2006 blev den dagen jag slutade lita på jourveterinärer!

Det var kväll då Puff började kräkas, sedan började han andas på samma sätt som Timon hade gjort. Jag fick panik och ångest. Alla veterinärstationer hade stängt. Jourveterinären svarade inte i telefonen och trots att jag lämnade minst 30 röstmeddelanden så ringde de inte upp heller.

Jag har aldrig haft så mycket ångest i hela mitt liv som den kvällen!

Allt gick så fort! Från det att jag upptäckte första symtomen till dess att Puff tog sitt sista andetag tog det mindre än 2 timmar!

Av det som hände sedan kommer jag bara ihåg att jag skrek ut min sorg, jag skrek tills jag blödde i halsen. Sen gick jag över till en granne som är en av mina vänner, talade bara om vad som hänt då han öppnade dörren och släppte in mig, trots att det var mitt i natten. Sen minns jag inte riktigt vad som hände den närmaste tiden förutom att jag mådde så extremt dåligt att jag inte ville leva längre, men som tur var så hade jag ju 2 andra katter + 1 hund kvar som behövde mig och höll mig kvar i livet.
jag vet även att jag fick efter ett par dagar tag i den veterinär som hade haft jouren den kvällen och sa några välvalda ord som jag inte ska upprepa här för då bryter jag nog mot både regler och lagar.

Numera så står Timon och Puff tillsammans i varsin träurna på en hedersplats i min bokhylla.

Jag har hela tiden trott att det var mitt fel att de dog av förgiftning, att jag haft något giftigt framme som de kommit åt.

Men nu idag har jag fått veta sanningen! Det är fler som bor i samma område som jag bodde i då som råkat ut för samma sak! Det är någon idiot som går och släpper ner förgiftade godbitar (små köttbitar mm) i brevinkasten hos folk som har djur! De vet ännu inte vad det är för gift och inte heller vem som är skyldig!

Men en stor sten har lyfts från mitt hjärta! Det var inte mitt fel! Jag hade inte missat att ställa undan något som var giftigt! Jag hade inte förgiftat mina egna små älsklingar!

Jag är oskyldig!

(På bilden är det Puff som tvättar sin son Timon)