Ja du, visste man svaret på denna fråga är man nog nära att vinna Fredspriset! :-)

Men det är som du säger, alla är olika. Det bästa man kan göra tror jag, är att respektera varandra och låta alla att vara olika.
Min släkt är inget att skryta över men vi lyckades faktiskt hålla sams. Nåja, hyfsat i alla fall. Vi är olika varandra i vardagen och en sorg kan verkligen tydliggöra våra skillnader. Alla sörjer på olika sätt och det måste vi få göra…

Sen finns det exempel som man helst inte varken vill se eller höra talas om men.. Finns inte så mycket man kan göra.

Tack så mycket för svaret! jo, nog tycker jag att det är så att sorgen tydliggör våra skillnader.Lär man inte känna varandra nu så gör man det aldrig brukar jag säga.

Håller med… Det blir ju en mycket märklig situation… Allt är upp och ner, man kanske är tyngd av djup sorg och ändå ska man vara som vanligt! Finns inte en vettig människa som klarar av det konsstycket… Men man behöver ju inte bli fullständigt obstinat för det, vilket en del tyvärr blir..

Jag tycker att släkten är bäst. Vad skulle vi göra utan dem..

Alla vänner som vi har är bra också, men när det händer sorgliga saker så behövs släkten.

Ibland kan man som syskon barn pappa och mamma tappat kontakten mad den drabbade eller de inblandade men när det väl gäller så tar vi hand om varann och knyter kontakten igen.

Det är ju klart att vi alla är olika och man reagerar olikt, kan gå vidare i olika tider i sorgearbetet och då ibland visar de, på det sättet du skriver.

Ta tiden som kommer med ett lugn än om det är svårt.

Tack för ditt svar! Du verkar ha en mer positiv upplevelse än mig om detta.

Ska försöka lyda ditt råd. Det är tragiskt att man inte ens kan dela en sån tragedin tillsammans. Vad har man då gemensamt?

*5 Man kan ha massor gemensamt fast att man sörjer på olika vis. Alla är olika.. Skulle du kunna ändra ditt sätt att sörja för att komma någon annan nära? Den processen är så olika.. Man minns olika saker, har olika gemensamma upplevelser och tankar om den som har gått bort, man har haft olika förhållande till den bortgångne.. Ingen har exakt samma minnen, upplevelser, förhållande eller nåt annant med en tredje part. Alltså blir även reaktionerna och sorgearbetet olika..

Javisst minns man olika saker osv. Mina tankar och upplevelser är bara glada och ljusa och jag ler när jag tänker på personen. Det känns så skönt!

*7 Visst är det underbart när det är så? Då när pappa gick bort ramlade jag ner i ett stor hål bara, men nu minns jag alla de tunder vi hade med varmt hjärta. Syrran blev mer praktisk och sörjde sig fördärvad sen när allt var över och inget mer fanns att göra. Brorsan vet jag inte riktigt, han bara var på nåt vis och är där än. :-)

Efter min erfarenhet så tror jag det handlar om hur relationerna var innan tragidin inträffade. Samvetet spelar in, kände de varann vad tyckte de om varann hade de något ouppklarat?.

*9 Mycket sånt splar också in… Det är så mycket! Och kommer det plötsligt blir ju alla minnen och känslor så intensiva.

Ibland kanske man blir "hemma blind" tror att alla har ungefär som våran familj.

Om ni inte kan dela eran tragedi så kanske ni inte har så mycket gemenskap….

Jag hoppas att du har någon att prata med om släkten inte vill.

Ta hand om dig.

 Nog tror jag att man delar tragedi fastän sorgen visas på olika sätt.

Saknaden och sorgen behöver inte vara större och svårare hos den som "visar" det utåt än hos de som bär det innom sig.

Det kanske tom är en besvärligare situation för de som bär allt innom sig och verkar vara den där tysta typen som inte har några känslor, för att det inte syns på dom hur dom sörjer.

Jag behöver bara gå till mig själv. Jag har väldigt svårt för att gråta inför andra människor men det betyder inte att jag är känslokall för det. Jag har fått höra flera gånger att mina sorger gått över så snabbt. Hur kan någon säga så när dom inte sett hur jag har det när jag är för mig själv?! För då är det ingen hejd på tårflödet.

Hur det än är så upplever var och en sorgen och tragedin, på sitt sätt. Det finns inget som är rätt eller fel.

Tack för alla svar! Jag hade väl en önskan att vi efter en sån tragisk händelse skulle komma närmare varandra. När det nyss hade hänt så var alla så vänliga och förstående mot varandra. Vissa sänkte garden och jag fick en mer positiv inställning till dessa personer. Men tyvärr övergick detta efter några veckor och alla blev "som vanligt" igen. Jag trodde att "smekmånaden" (ni förstår vad jag menar hoppas jag) skulle hålla i sig och att alla fått sig en tankeställare. Vi måste ju vara rädda om varandra!

#13 Jag måste få fråga dig. Har du talat med dina anhöriga om hur du känner det. Kan det vara så att det där vanliga har kommit tillbaka för att dom tror att det är bäst för tex dig att dom uppför sig så. Iså fall är det ju av välmening för att dom tror att du behöver det där "vanliga" omkring dig.

Jag tror att alla mår bättre av en öppen dialog. Det kan vara svårt för andra att gissa sig till hur du vill att det ska vara.

Hur har man en öppen dialog? jag vet en familj(släktingar) som knappt pratar med varann, de hade i början som du skrev Anna smekmånaden bra. och nu tänker alla på sig själva. De har det jättejobbig nu när alla familjer ska samlas till jul. Är det nån som har förslag på vad dom ska göra??

För mig är en öppen dialogg att man talar MED varandra, inte OM varandra. Var ärliga och uppriktiga. Säg att, jag blir ledsen när……..

eller jag tar illa vid mig när…………  osv.

Anklaga inte genom att säga tex, Du/NI gör mig ledsen när……

Hoppas jag varit till lite hjälp.

Kram och lycka till! 

Jag har pratat med mina släktingar, tro mig.Har erfarenhet av att det spelar ingen roll HUR du säger det, tar inte mottagaren in det så spelar det ju ingen roll.Ett sätt jag inte provat är att bli riktigt arg, kanske vore det nåt…

Juletiden är ju speciell och många sitter helt ensamma.Du som tycker det ska bli extra jobbigt under julen försök att bita ihop,eller strunta helt enkelt i släkten och umgås med likasinnade istället.

Tack till alla underbara som gett mig tips och råd!Det kanske är så trots allt att "Släkten ÄR värst?!"

God Jul på er alla

Ja jag kan inte hjälpa dig så mycket heller, det du skriver "gumman08" med öppen dialog är ju så svårt, som du skrev så tror alla du sörjt klart men sitter ledsen och gråter i ensamhet då har väl inte du öppen dialog eller hur? det är ju så svårt att prata om känslor. jag tror det är flyta med, leva med detta jobbiga sorgliga elände. kanske du ska prova med att bli arg, det är ju värt ett försök. God jul

#18 Vem har sagt att jag inte pratat ut?!? Bara för att det inte lyckats så bra i några fall (det jag tänkte på när jag skrev förut) så är det inte något som säger att det inte fungerar andra gånger och med andra människor.

Jag är så pass till åldern kommen att det har varit en väldig massa dödsfall i min omgivning och för det mesta har det varit så att man har kunnat  fortsätta att umgås. Kanske tom kommit närmare varandra.

Jag tror förövrigt att ingen som gått igenom en stor sorg efter tex mor,far, barn, make/maka, är samma människa som innan.

Det är ju så här också att i nöden prövas inte bara vänner, släkten prövas den med.

Vi kan vara rädda om varandra fastän vi inte umgås så väldigt ofta. Det kan vara olika saker som gör att det inte går. Geografiska avstånd tex.

Man föds in i en släkt men det betyder inte att man måste umgås med dem.

Vi kan skaffa oss vänner som vi trivs med, långt bättre än vi gör med en del släktingar.

Jag tror också att vi måste tillåta varandra att sörja på vårt eget sätt. Vem bestämmer vilket som är rätt och riktigt. Allt sådant är individuellt. Det är bara att acceptera varandra så som vi är.

Jag läste alldeles nyss något väldigt fint på Övernaturligt i Fokus.

Titta in där och läs "Tänkvärt"