Det handlar om att hålla andan när du är långt under vattenytan. Att kunna simma även om det är kallt och verkligheten är overklig. När vattenytan försvinner ovanför ditt huvud och när du inte längre ser något ljus. Du dras längre och längre ifrån ditt liv. När mörkret sakta omfamnar dig. När din kropp blir mindre och mindre rörlig i det kalla vattnet. Det handlar om att kunna överleva fastän hela världen försöker krossa dig.

Det är då det sträcks ut en hjälpande hand och tar tag i dig. Med ett hårt grepp om dig dras du uppåt och kan äntligen se ljuset från solen träffa vattenytan ovanför ditt huvud. Handen har ett stadigt grepp om dig och du slappnar av utan att känna någon oro. Det finns någon som bryr sig om dig och det finns någon som har sett dig. Det finns någon som har sett dig där nere i det mörka, kalla vattnet, och du känner för första gången i ditt liv att du är värdefull.

Men det värsta är att när du kommer upp ovanför vattenytan kan du fortfarande inte andas. Du vill, men kan inte andas hur du än försöker. Du har glömt hur man andas. Du har glömt hur man är lycklig…