Nej, drömmer gör jag inte…
Däremot känns det som att pappa kommer på besök ibland. Det är en väldigt konstig känsla.. Det känns som att jag är vaken, vi är i ett slags rum eller sfär eller nåt… Går inte att beskriva. Men i det speciella "rummet" träffas vi och det känns så verkligt att det det är otäckt. Sen vaknar jag och är fullständigt lugn.. Efter att haft en sån natt så brukar jag aldrig vakna med värken, jag har fibromyalfgi. Vissa dagar vill jag bara inte kliva upp, så ont har jag. Men efter ett sånt "besök" känns kroppen fin. Det är mycket konstigt!

Så egentligen vet jag inte om det är en dröm eller om det är pappa som spökar för mig.. Med den mannen vet man aldrig!

Måste vara skönt med den kontakten oavsett vad det är på för sätt, drömmar eller besök.

Själv så tror jag att jag helt enkelt inte orkat med att drömma om henne som hon var när hon dog än och att kroppen vet det. Jag kan ibland ha en känsla av att jag drömt om henne även om jag inte kommer ihåg om vad. Lite frustrerande!

Men om min teori stämmer så kommer säkert drömmarna med tiden.

*2 Jag har förlorat 3 barn… Pojkarna när jag var i 7 månaden och den sista var ett tidigt missfal.

I vaket tillstånd kan jag ibland få en fruktansvärd ångest och saknad men aldrig i mina drömmar. Tror det ligger FÖR djupt i mig, törs liksom inte ta fram det riktigt och jag tror att jag blockerar även drömmarna då.

Jag pratar aldrig heller om det.. Flyttade många mil för några år sen och det är nog bara en svägerska som vet det. Samt sambon förståss.. Det är faktiskt rätt skönt att ingen vet…

Jag pratar mycket om min dotter och det som hänt. Det har jag gjort hela tiden och har fått styrka av det. Jag är sån som person att jag behöver prata om det som är svårt och jobbigt. Dessvärre så betyder det inte att jag släpper in folk i min sorg. Det har jag lärt mig under senare tid. Det finns en skillnad i att dela med sig och att släppa in någon och låta denne någon bli delaktig. Var skillnaden ligger har jag inte fullt klart för mig än men att den finns det vet jag! Men min tanke är att jag i framtiden ska göra som du och flytta härifrån för att få vara bara jag, om du förstår hur jag menar. Här i bygden så vet alla precis allt om vad som hänt, vissa vet till och med sånt som faktiskt inte har hänt. Men mina andra två barn ska få växa upp först innan jag flyttar.

Skruttis, jag beklagar verkligen det som hänt dig och skickar en kram!

Där jag är född vet också allt om alla, 80% är släkt och resten ingifta känns det som. Och det gör att alla faktiskt tycker sig ha räten att bry sig, kommentera och vända och vrida på allt. Huga!

Jag flyttade nästan 100 mil och det folk vet om mig här, det är sånt jag har berättat. Känns så befriande att få vara den JAG är, utan förutfattade meningar och alla dessa som "känner" mig och vet mitt bästa..

Så flytta du! Det är faktiskt en befrielse..

Ska det så fort det går!

Tack för alla dina kloka funderingar och tankar!

Jag vet inte om de är så kloka..  Men tack ändå!

Huvudsaken att jag vet, eller hur?

Har du ju rätt i… haha

Ja du Skruttis…sorry =(

*11 Som sagt.. inget jag brukar prata om. Sorgen och saknaden finns ständigt med mig och ibland kan jag tänka på pojkarna mina. De skulle har vairit vuxna nu, och jag kanske hade varit farmor? I tidigaste laget kanske men jag vet ju inte hur snabba dom skulle ha varit, eller hur?

Den sista var så tidigt att jag aldrig riktigt hann med.. Hade aldrig mammabyxor och mani på lakrits..

Tragiskt och orättvist. Det finns dom som bara spottar ut barn som egentligen inte skulle ha något alls medan en del som skulle kunnat bli strålande föräldrar inte ens får en chans =(

Det jag kan reagera mest på är att alla förusätter att jag inget vet… Blir det prat om graviditeter och barn så kan jag få för att att jag inget vet eftersom jag inte har några egna.

Men jag gick i 7 månader med pojkarna..Mammabyxorna räckte inte till så jag hade gummiband i sidorna, jag mådde illa och allt vad det nu är. Jag vet…

Det har hänt att jag har sagt nåt i stil med att jag vet hur det är.. Får en konstig blick och så säger dom att Jamen, du har ju aldrig varit med barn.

Mitt svar då är: Det har jag aldrig sagt. Jag har sagt att jag inga barn har.. Då brukar det bli tyst!

Jag kan bli Så less på dessa förutfattade meningar och i andras ögon självklarheter.

Tänk efter före…

Visst borde man alltid tänka före men ibland är munnen tyvärr snabbare än hjärnan =(

Glad att du finns här, Skruttis!

*16 Tackar!

Du är inte så tokig själv..

Som sagt……vad du är klok!