Välkommen in till oss, Lilacbower!

Visst är det konstigt att sorger ska jämföras? Den sorgen är större än den, jag lider mer än vad du gör.. Du har helt rätt att man inte kan jämföra, för en sorg är en sorg! Man sörjer på olika sätt, den gör olika ont, den håller i sig olika lång tid.
Men du milde tid så ont den gör medans den finns!

Att sörja en relation är fruktansvärt jobbigt. Och på ett sätt är den som en sorg efter ett dödsfall, personen är ju borta. Man sörjer på samma sätt, brustna förhoppningar, man har minnen, allt man ville göra och säga. Sen närman börjar kravla sig upp ur leran, då möter man den personen på gatan och vips… Då kan allt börja om igen med lite otur.

Att säga att det finns många fler fiskar i sjön eller mister du en står dig tusen åter är lite förolämpande tycker jag. Så säger man ju inte om någon har dött! Men sorgen och smärtan är den samma..

Men en sak vet jag, det blir bättre.. Ibland går sorgen aldrig riktigt över och ibland undrar man om man har varit tokig som föll för honom/henne. Hur det än är med det, bättre blir det.Men det måste få ta den tid det tar, det är myckert som ska bearbetas..

Sorger går aldrig att gämföra. Vissa sorger orsakas av omständigheter som man överhuvudtaget inte rår över, andra har man en viss delaktighet i att dom uppkommer, andra kanske till och med kan vara självorsakade. Hur skall man kunna gämföra eller gradera mängden sorg?

När det gäller sorgen över en brusten rellation så har den sin egen kompexitet. För objektet för sorgen finns ju kvar, men är kanske inte nåbar. Det viktiga tror jag är att man funderar på varför det blev som det blev, om inte annat så för att inte göra om samma misstag, eller sätta sig i samma situation igen. Först när man försonar sig med orsakerna till separationen och kanske framföralt sin egen del i den, kan man gå vidare. Låta det ta den tid det tar och inte forsera sig själv, eller andra heller för den delen.

*2  Kloka ord!

Min tanke med denna tråd var att jag skulle fortsätta att fundera över sorgens olika ansikten och sätt att hantera det vi möter. Sorg finns även i relationer inom familjer, arbetskamrater och vänner. Sorgen kan finnas inom oss över drömmar man aldrig sett till att infria och krossade illusioner. Ja, sorgen har många många ansikten.

Vad det gäller mitt barns död så har jag kommit en bra bit på vägen. Jag vet på ett ungefär hur jag ska göra för att gå vidare och hur de svarta perioderna brukar se ut. Vad det gäller förlusten av min relation så är jag medveten om min del i det hela och vet med mig att den till stor del är mitt fel. ( OBS, jag har inte varit otrogen om nu nån tror det)Denna insikt gör nu inte sorgen lättare att bära, tvärtom. Den kunskapen har tills dags datum inte gjort det något lättare att gå vidare men det kanske kommer med tiden. Det enda jag idag har bestämt är att inte göra som jag brukar, det vill säga rusa iväg på mitt vanliga impuls och känslostyrda sätt. Jag ska bara vara och låta tiden göra sitt.

Skruttis, att jag skulle springa på han på gatan är så gott som omöjligt och tur är väl det eftersom jag aldrig tidigare har mött en man som påverkat mig som han!

I en period var jag ganska mycket på ett forum som heter VIMIL men tröttnade till slut för där jämnfördes vem som hade mest rätt att sörja typ, vad som var värst att förlora etc. Var och en har ju rätt till sin sorg =(

*5 Värst att förlora?? Låter ju fruktansvärt… Huga!

Min sorg är min! Så enkelt är det.

Kramar till er alla

I sin egen sorg måste man alltid ge sig själv rätten att ha tolkningsföreträde. Det finns aldrig någon annan som kan "värdera" någons sorg.

Att dela sorgen med någon kan vara bra, men man skall aldrig låta denna tolka sin egen sorg, för det kan man bara göra själv, tror jag.

#8 Jag tror du har rätt i det du skriver! Sen får vi inte glömma att samma sorg kan se olika ut under olika perioder och över tid. Vilket kanske kan vara förvirrande för dem som står bredvid.

Klokt skrivit. det är det vi måste lära oss alla har olika erfarenheter känslor mm och mår olika hela tiden.Det kan vara en sån enkel sak som pensionen när man måste sluta jobba och kanske vara helt ensam det är en stor sorg för vissa, men en del är överlyckliga.

Bra skrivet! Du har helt rätt i att vi inte ska jämföra vem som eg. mår sämst, för hur mäter man det? Alla har vi olika sorger och hanterar dem på olika sätt. Du verkar förnuftig!