Hej, jag är en orolig storasyster på 16 år, som har en lillasyster som är snart 12. Vi har skilda föreldrar, och det har aldrig varit ett problem tycker jag, så det är inte detta som är problemet. Men för att göra det hela lite enklare så ska jag försöka förklara min oro till min syster: eftersom jag är en överbeskyddande syster blir jag som en "andra mamma" de helger hon är hos mig, och våran far. Jag bor med min ensamstående pappa, och min syster bor hos våran mamma, som har ny familj. Mammas man är väldigt aggressiv, men han har aldrig slagit någon, han är bara allmänt aggressiv, och har väldigt lite tålamod.

När min syster har kommit till oss (hon kommer varannan helg), så blir hon ibland jätteledsen, och pratar om en "sorglig känsla", och en rädsla för mammas man. Vissa gånger har hon gråtit i telefonen när hon ringt från vår mamma, så att jag fått haft "allvarliga samtal" med min egen mor, om min systers säkerhet. Det känns som om JAG är mamman, och våran mor är dottern. För övrigt i vår familj är jag samt min far, de enda som beter oss som vuxna människor. Min mamma använder fula ord, och "tonårs-språk", och massa slangord, medan jag gillar att prata "vetenskapligt korrekt". Detta gör att jag alltid tar den vuxnes position, medan min mamma tar barnets. Det känns som om det BARA är jag som har ansvaret för min lillasyster, nu när hon håller på att falla in i en allvarlig depression. Jag har själv varit deprimerad, och det tänker jag INTE låta min syster gå igenom! Det är inget problem med att jag "tar hand om henne", jag älskar ju henne, och behandlar henne ibland som om hon skulle vara min dotter eller något sådant "sätt på dig strumpor innan du går ut", "diska tallriken efter dig", osv, men jag blir frustrerad och ledsen när jag inte kan hjälpa henne tillräckligt mycket med hennes rädsla, oro, ångest, och hennes "sorgliga känslor" som hon beskriver det. Jag skulle vilja att min mor tog mer ansvar och började agera som en mor, och inte som ett barn. Mammas man är likadan som henne. De beter sig som ett ungdomspar, och tar inte alls ansvaret som två föräldrar.

Vad tycker ni att jag som syster ska göra? jag försöker så gott jag kan, men jag har inte "the power to change". Jag har pratat med min mamma, men hon bara slänger på luren i örat på mig, eller börjar skrika och snacka ungdoms-språk, som en 13-åring. Vi har haft familjeterapi, men inget hjälper. Hon bor ca en timme från mig, så jag är sällan där över huvud taget. Några råd?

mvh Tricia Johansson - en MYCKET orolig storasyster.