Jag har nog aldrig haft svårt att prata om min sorg. Åtminstonde inte den efter mitt barn. Däremot så har jag svårt att låta folk bli delaktiga i den. Hör ju själv hur knepigt det låter när jag säger det. Men så är det.

Men jag tror att svårigheten med att tala om sorg är att en del förväntar sig att sorgen ska försvinna efter ett tag. Men vem har lovat det? Även om vi som ha mött döden på ett väldigt nära och smärtsamt sätt långa perioder till det yttre fungerar i vardagen så finns sorgen där ändå som en reskamrat på livsvägen.Bara mer eller mindre aktiv.

Andra skräms av raka svar på frågan hur man mår! Ibland har jag frågat om de vill ha det officiella svaret eller det inofficiella. Fråga inte om ni inte är beredda på svaret!

Mina arbetskamrater brukar säga att de inte riktigt visste hur de skulle vara mot mig när jag kom tillbaka efter min sjukskrivning. De har uppskattat att jag har varit öppen med min sorg och berättat hur jag mår.

Att sorg ska behöva vara så knepigt!

#1 Det du skriver är precis som om jag skulle ha skrivit. Samma upplevelser.

Jag talar gärna om hur det är och på djupet, som Skruttis skriver, men då måste den jag talar med vilja det också. Inte bara fråga hur det är för frågandets skull.

Efter min sons bortgång har jag börjat svara: är du beredd att ta konsekvensen av svaret du får om jag svarar sanningsenligt eller ska jag ljuga och säga att det är bra med mig?!

Vill dom verkligen att jag ska stå inne på ICA och gråta?

Varför hör dom inte av sig när jag är hemma?

Många frågar mina kompisar och släktingar om hur jag mår. En del säger att dom svarat att jag mår bra medan andra, lite klokare, brukar säga att dom kan väl fråga mig så får dom veta direkt.

Jag kan inte fatta hur någon kan svara att jag mår bra!

Är det för att jag inte sitter och gråter för jämnan?!

Är det för att jag faktiskt kan skratta ibland?!

Är det för att jag har insett att jag har flera barn som också ska/vill ha uppmärksamhet?!

Från början, när det nyss hänt brukade en del fråga hur det var men nu när det gått drygt ett år är det väldigt sällan någon frågar.

Vad vänner, kompisar m.fl. ofta glömmer är att hälsa på, ringa, ta med den sörjande ut på något ibland. Den sörjande orkar sällan ta några initiativ.

Flera av mina (sk.)kompisar har försvunnit sedan min son gick bort men det har tillkommit några nya. Det är i sorgen vännen prövas! Och det har jag bittert fått erfara! Det är en sorg det också. Så det blir flera slags sorger när en anhörig går bort.

Det är ju klart det är personligt, man står ju inte heller och pratar om sexlivet på affären heller. Det är känsligt när det hanlar om sorg och vi har en uppfostran som lärt oss att var och en sköter sitt, sen anförtror man sina närmaste det man vill, om man kan lita på dem. jag tror att det blir lite förändringar nu när det blir nya generationer och det kommer in andra kulturer i vårat land de är bättre på att öppna sig.

#2 Känner igen mycket av det du skriver. Kanske är det så att ingen som inte upplevt det vi har upplevt kan förstå vidden av vår smärta! Förstå vad vi har gått igenom och vad vi måste förhålla oss till varje dag.

Skickar en kram!

#4 Du får en tillbaka. Du har nog gått igenom en hel del du också!

Jag haft samma tankar som du GunillaF. Jag förlorade min enda lillebror för två år sedan och har så klart funderat mycket på hur olika människor bemöter en människa i sorg. Jag tänkte på hur jag själv var innan min bror dog och det jag kom fram till är att man är så fruktansvärt rädd för både döden i sig och att man ska göra eller säga något som kan skada den sörjande personen så att man helt enkelt beter sig dumt. Jag kan fortfarande tycka att det är svårt att bemöta människor i sorg för alla har så olika sätt att hantera det på. Min mamma och jag har t ex pratat jätte mycket, gråtit jätte mycket, avslöjat våra innersta känslor för varandra osv. medan min pappa hanterar det på ett mer "privat" sätt. Jag och min mamma vill att människor ska fråga och vi berättar också gärna (om de är beredda att lyssna). Jag förmådde inte heller svara att jag mådde bra medans min pappa inte KUNDE svara att han mådde dåligt. Det finns så många skillnader oss människor emellan och jag tror det är därför som vi helt enkelt inte vet hur vi ska bete oss inför någon som sörjer. Det som jag har svårt att förstå är att många slutar fråga efter ett tag som om allt var bra efter ett år!! Hur kan man själv vara så livrädd för döden och samtidigt tro att sorgen efter en närstående går över efter så kort tid?!