Medvandraren
TILL MEDVANDRAREN
Att möta människor i sorg, kan jag idag förstå är svårt. Det tog lång tid för mig att förstå att människor är jätterädda. De vet inte hur de ska vara, de vet inte vad de ska säga. I stället gör de det lättaste, försvinner, Jag har varit med om att människor har gått över till andra sidan vägen, för att slippa träffa mig, människor som sett åt ett annat håll, för att slippa se min smärta. Människor som slutat höra av sig och vänt mig ryggen i min sorg. Men det finns också de som vågat möta mig i min sorg, de som inte varit rädda.
En speciell händelse har etsat sig fast i mitt hjärta. En liten händelse, men en stor medmänsklighet som jag aldrig glömmer.
Fyra dagar efter Marcus dött och hans dödsannons stod i tidningen, så mötte jag min granne i trappan. Han gick rätt fram till mig, tog mig in i sin famn och sa, "Jag vet inte vad jag skall säga", och så bara kramade han om mig. För mig räckte det. Han visade inte någon styrka i denna situationen, och det behövde han inte heller. Han visade bara att han var en människa, som för en stund var delaktig i min sorg.
Så finns det då dessa medvandrarna, människor som finns där och ställer upp. Som lyssnar, kramar, ger näring och bara är. Dessa fantastiska människor, som går in och hjälper till utan att få något tillbaka. Och vänta dig aldrig att du ska få ett tack från en som sitter i en sorg. Vänta dig inte att du gör en uppställning. Det finns fyra H som jag tycker är väldigt viktiga att veta när du möter en person i sorg. HÅLL TYST, HÄLL I, HÅLL OM, HÅLL UT.
Jag hade en vän som mötte mig i min sorg med att snabbt börja tala i psykologiska termer med mig, hur jag skulle göra för att överleva.
Lekte psykolog och trodde att hon visste precis hur det var att mista sitt barn. Ja det är mycket man har fått vara med om på denna vägen.
Men finns du bredvid, så vänta dig ingenting, vänta inte att den sörjande ska ringa dig. Ring själv, var inte rädd för att du ska störa.
För håller du ut, så finns du för alltid i den sörjandes hjärta, som en speciell medvandrare.
Utdrag ur Marie-anne Thörnströms bok
"Till minne av Marcus
Puttar min egen tråd för den säger så mycket tycker jag
Känner igen det Marie-anne beskriver. Jag är så tacksam för de medvandrare som fanns runt mig och barnen den där första tiden när allt var kaos. Glömmer dem aldrig! De som försvann tycker jag mest synd om!
Ensam - men stark!
För tre år sen gick min vänninas man bort i hjärtinfarkt på julaftons morgon. Hela första året var hon bara "knäpp" Jag hjälpte henne med i stort sett allt. Kontakta begravningsbyrå, var med på bouppteckning, städa, ta hand om hennes dotter t om åks och handla var jobbigt mm mm. Jag var till 100% delaktig i hennes liv, hon säger själv nu att hon inte vet hur det gått om jag inte funnits där. Jag hade mobilen bredvid mig i sängen och hon visste att hon fick ringa dygnet runt om hon behövde. Numer frågar hon om saker som hände under det året, hon säger att hon inte riktigt kommer ihåg, tappat ett år typ =(
Nog finns det saker som är som bortblåsta. Jag lyckades till exempel missa två hela poliser som var i vår lägenhet den där hemska natten!
Men din vän kan skatta sig lycklig som hade dig. Jag hade min syster och ett par väninnor som skötte om oss på alla sätt. Heder åt er som orkar stå där och bara ta vid.
Ensam - men stark!
Det är inte lätt när det handlar om sorg. Det är svårt att veta hur man ska säga om man ska säga något. Har också varit ungefär i samma situationer och jag får eller inbillar mig(det kanske är för att man är besviken på en del) att de tror i och med sorgen så hammnar man i ett koma och inte kommer ihåg något. Har många nära bekanta som inte hört av sig och man är inte i koma man mår väldigt dåligt och i och med det så kommar man ihåg allt som har med dessa sorgliga händelser och göra med. Vad bra att du ställde upp för din vännina,det kommer hon tacka dig för resten av ditt liv.Jag har själv svårt som din vän att komma i håg mycket av händelsen. men just nu ligger jag lågt, jag får ta det senare när jag orkar.
Ja nu kommer jag med fler kommentater,det finns de som kommer på en gång för att kramas mm det är ju bra. Men då litar ju på denna vän och anförtror henne och inte hela vårt sammhälle, så sedan får man ju hör på samhället vad jag har för elände.Så nu är det ALDRIG någon som frågar hur jag mår. Men tydligen överlever man de också./
Starta ny diskussion