Min nätvän Markus

Markus är en kille på bara 26 år som har gått igenom en massa i
sitt unga liv. Här nedan kan du läsa hans berättelse om när hans
blått ettåriga son gick bort och det bara blev tvillingbrorsan kvar.
Patrik var född svårt sjuk och föräldrarna visste att dom satt och
väntade på att han skulle lämna jordelivet. Svårigheten att
acceptera och bearbeta sorgen. lyser igenom hans text.
Naturligtvis har jag fått Markus tillåtelse att använda texten

Sista natten men Patrik

Vi var ensamma, bara Karin, Patrik och jag. I korridoren utanför
rummet sprang de fram och tillbaka som de brukar. Där utanför
blev klockan fyra och fem, men hos oss stod tiden stilla. Jag
satt där alldeles tyst med Patrik i famnen, jag hade ingen tröja
på mig, tänkte väl att han skulle få känna sig så trygg som möjligt,
hemma brukade han ju sova på min mage om nätterna. Det var lite
kallt på ryggen, men sen lutade Karin sig mot mig så det blev
varmt nog. Patrik såg så nöjd ut där han låg och blundade, ibland
rörde han en aning på sig, men annars var han stilla.

Jag tänkte nog inte på något utom hur mycket jag tyckte om honom.
Hur otroligt söt han var i sin lilla pyjamas med tassavtryck på. Jag
tror att Karin sjöng för honom, jag kände hur hon andades nära min
kind. Hennes händer som strök först Patriks huvud, sedan min arm.
Om och om igen. Han verkade så nöjd när Karin la sitt finger i hans
hand, och jag tänkte jag vill inte släppa honom, aldrig någonsin.
Jag tänkte att jag har aldrig älskat någon så mycket. Och så slutade
han andas. Jag kände hur det blev varmt på mina kinder. Hans hand
släppte greppet om Karins finger.

Sen vill jag inte minnas mer…

Tillslut var vi tvungna att lämna honom. Min rosa lilla pojke, alldeles
ensam. Vem var det som inte förstod? Mitt barn skall inte vänta i ett
kylskåp. Min Patrik skall inte bo under jorden.
Jag gick på begravningen. Jag sa att jag mådde bra.
Om morgonen gick jag upp, tog hand om Peter så Karin skulle få
sova lite längre. Gick på föreläsningar i skolan. Tyst, tyst, svarade
bara på frågor. Jag behövde inte längre plugga om nätterna, nu
fanns det ju ingen Patrik att passa på varenda minut hela dagen.
Men jag kunde inte sova så jag läste och läste.
Vi hängde på varandra hela tiden. Det var alltid någon som kramade
eller lekte eller pratade med Peter. Vi vågade inte vara ensamma en
sekund. För det var så tomt och mörkt och ingenstans att ta vägen.

Jag är nästan tre år äldre nu, och jag börjar så smått förstå att jag
kanske inte behöver be min son om ursäkt för att jag lämnade honom
ensam. Det är kanske inte mitt fel att det blev som det blev. Igår är
första gången som jag grät sedan Patrik dog. Idag är första gången
jag tänker på hur det egentligen var. Och jag saknar honom precis
lika mycket nu som då, men det går att leva ändå