Stackarn! Vet tyvärr inte om några alternativ i medicinväg.. Cellgifterna tar ju på kroppen också nåt oerhört, inte lätt att leva med den behandlingen inte.

Är det för sent att transplantera? Eller är inte det en möjlighet?

Läkarna har sagt att det inte är möjligt med en transplantation.

Har inget att föreslå, tyvärr!

Kramar om!

En svår sits… Vet inte ens vilka alternativa möjligheter jag skulle titta på om det var mig det gällde. har inte så stor tilltro till dom faktsikt. Om inte cellgifter biter… Nej, fy vilken känsla!

*kramar om*

Tack snälla för era kramar och omtankar…

Finns inte så mycket vi kan göra men vi finns här när/om du behöver oss..

Jag har haft cancer själv så jag vet hur det är. Inte kul alls!

Tack fina Skruttis…

Vill bara ""krama om""ordentligt. Vet va ni går igenom och frustrationen att bara stå å titta på när äns nära åå kära sakta går bort..

Finns inga bra råd,förutom att ta vara på tiden så mycket det går..

Våga skratta,gråta och prata tillsammans…

Finns här om du behöver nån att prata med.

Jag förlorade min mor i bukspottscaner efter en lång kamp med cellgifter,operationer å allt va de innebär.

Varma kramar

Tack så mycket lizz040404. 

Dina rader betyder oerhört mycket för mig. Jag beklagar verkligen din mors bortgång. Denna sjukdom är fruktansvärt och som du säger, det är hemskt att bara stå och titta på när nära och kära sakta går bort.

Varma kramar tillbaka till dig och tack för att du finns här för mig.

vet tyvärr inte, man är så uthängd till vad läkarna annser har sett amrikanska dokumentärer om canser men vet inte om de bara är strunt där de använder sig av alltenativ medicin.

vet hur de känns maktlösheten att inte kunna göra något, att veta att man är ledsen och sedan bara tanken på att den utsatta har de 100ggr värre, våga finnas våga prata om det..

förlora både min morbor och farfar i canser, saknar dem hela tiden men nu kan ja lee åt alla bra stunder vi fick..

*11 Det är faktiskt inte riktigt sant til 100%.. Det är värre för de som står utanför och inte kan göra nåt.

Är man så sjuk så är man inne i den svängen och till slut når man en inre acceptans.. Det värsta är faktiskt att se anhöriga, familj, vänner och alla andra plågas för ens egen skull.. Det är fruktansvärt!

Måste hålla med dig "skrutis".För min mamma så va de värsta att hon inte kunde stanna å hjälpa åå stötta oss.Hon fann ro i sin sjukdom ganska tidigt. Men hon sa alltis att hon hatade att se rädslan å sorgen i våra ögon.Men nu efteråt kan man se hur mycket glädje jag ändå fick av sista året med henne.Man kommer varandra så nära i såna här situationer och det är nog de som hjälper en att gå vidare. Vi skrattade å grät tillsammans in i det sista….

*13 Visst är det så..  Som sjuk vet man alltid mycket mer om sjukdommen än de anhöriga. Man vill verkligen inte dela allt.. och varför skulle man det?

Till slut finner man ro i tanken och nöjer sig med det. Sorgen och smärtan som de runt omkring har blir väldigt jobbig. Värre än sjukdommen, för man att det är en själv som gör dom illa. och att man inte kan göra nåt åt det..