En väldigt klok och framsynt man du hade. Jag förstår att du är tacksam.

Vad bra med någon som kompleterade dig och som tvingade dig att lära dig det, trots att det just då iaf inte var din starka sida. Sen så är det ju super att du har en så positiv attityd till det nu.

*kramar om*

#1 han var klok men det fattade jag inte då. Men en tanke kan vara att han inte ville se mig lika hjälplös som sin mor. Hans far både styrde och ställde. Moderns självförtroende var och är i botten totalt, hon kan inte ens byta en glödlampa.

#2 Jo vi kompletterade varann, vi var väldigt olika som personer men på något konstigt vis lika ändå. Den positva attityden har vuxit fram med tiden efter hans bortgång. Sen blir jag påmind av mina barn allt som oftast att vilken tur att pappa lärt dig det och det.
Sen blir jag allt lite impad av att de kan säga till min väninna att min mamma kan faktiskt det alldeles själv när hon säger att nånting får vänta tills hennes man har tid.

Goa barn du har!

Vad glad jag blir av din berättelse!

Själv har jag det lite tvärtom just nu, tack och lov. Jag och mitt ex hade bilplåtslageri och bodde i hus. Så jag har kört bärgningsbil, svetsat, spacklat och slipat, Eldat i pannan, skottat och fixat. Gjort allt som en människa kan göra känns det som ibland..

Så nu är det bara SÅ skönt när min sambo går ner till pannan och fixar med värmen. Tycker om att se honom skotta snö. Sen vet jag att jag kan OM jag vill men.. tja, rätt skönt att vara "lyxhustru" ibland.
Men det är kart, det är ju för att jag vet att jag kan… men inte behöver.

# 5 Just  det, håller helt med dig. Eldningen i  pannan skötte min man till största del (men jag hade lärt mig elda och eldade om han var borta), snöskottningen skötte han också och det mesta med bilarna åtminstone sen barnen kom. För då fanns inte den tiden till pedagogiska lektioner längre på samma sätt.

Det är väldigt viktigt att man är självständig och inte står där helt handfallen om nåt skulle hända. Sen får man ju en självsäkerhet just "bara" för att man kan,,, :-)

det kanske  är tack  vare   din man som du har  lyckats bo kvar i huset . vilken    underbar man. men va hände   med  honom…

#8 Jo det är klart min mans förtjänst att jag faktiskt kan bo kvar.
För att göra en lång historia kort så skulle han opereras för fickor på tarmen. En normalt sett ganska enkel magorperation men det tillstötte en himla massa komplikationer. Han skulle kommit hem på en 3-5 dagar, han blev kvar på lasarettet i lite drygt 100 dagar. Bl. a fick han 2 tillfälliga stomier, som skulle läggas om ett antal gånger per dygn eftersom stomierna läckte. Alltså hela magen var som ett stort sår, men visserligen hade lite av det läkt ihop under tiden på sjukhuset. Men tanken var att han skulle bli helt återställd.
Kvällen innan han dog kände han sig som han han hade början till en förkylning. Lite hostig och snuvig.
Jag och barnen hade tillfälligt flyttat hemifrån för att få lite ro, ibland behövde såret läggas om 3 gånger per natt och  varje omläggnng tog minst 1 timme. Jag klarade inte av att ha dygnet-runt-jour så distriktsköterskorna fick ha nattpasset. Men varken jag eller barnen kunde sova med folk springande här och bilar etc. Så vi flyttade till en lägenhet 1/12. Men vi var här hos min man nästan jämt i alla fall, vi bara sov i lägenheten.
Morgonen efter när jag kom hit så låg han död i sängen.

Men du…………kramar om!

*9 Fy, vad hemskt! Vilken chock det måste ha varit… Och vilken styrka du har som har lyckats t dig upp. Strongt gjort!

Tusen kramar på dig!!!!

Inser att det bara äär att kämpa vidare …

Blir så imponerad av din styrka….

lisa

Ja det är klart du ska vara tacksam mot din man. Man blir glad att läsa din berättelse. Du ska vara stolt över dig.

*kramar om* vad du är stark i allt detta