Som om man är bedövad från glädjen, den som man vill finna igen.

För mig har det nu gått 4 år sedan min bror dog, det blir litelite lättare med tiden.

Var tålmodig och håll ut, så kommer du igenom!!!

*kramar om*

Tack snälla!!!

Kramar

Lizz040404

Jag vet hur det käns miste min kära son för fem månad sedan. Tårarna bara kommer. Jag försöker minas dom glada och roliga saker som vi gjorde när han levde. Jag tänker mycket på det att livert måste gå vidare på någott sätt, försök och tänk så skall du se att det kanske kan bli bätre. Jag tänker på dig. Ha det gott vi hörs.

Det gör ont. Vi är alla olika, en del kan på nått vis börja bearbeta sorgen på en gång. En del kan skjuta fram allt för att orka leva. Det finns inga svar på nått. Vi är alla olika med olika känslor . Ta hand om dig . Många kramar.

ann74

Jag vet att alla mänskor är vi olika och tur är väl det.

Det som har hjälp mig mycket är att jag har kunat skriva av mig på iFokus det har hjälp mig mycket för alla här är så snälla. Ha det gott Jag önskar alla en fin alla hjärtans dag.

Jag saknar min pappa fortfarande.. det är nu snart 6 år sen. Sorgen blir mindre tung men den sitter kvar.

Vet inte egentligen om målet är att sluta sörja och sakna, jag vill nog bara ha acceptans.. Att inse att han är borta.

Saknaden av en person/ett djur är nog det värsta som finns, speciellt när personen/djuret inte längre lever, för då vet man att dem inte kommer tillbaka..

Jag själv misste den 1/4 2003 min bästa vän..
Min vän, Ferdinand, även kallad nando var en korsnings häst..

Med Grå melerad kropp och svart man och svans.
Nando var inte den snällaste eller sötaste hästen i stallet, men han hade sådan stor personlighet och så lik min så jag kunde inte vara utan honom!

Hösten 1997 , året jag fyllde 5 år, var första gången jag träffade min älskade vän.
Blott 7 år fick jag leva med min älskade vän.
I år är det 6 hemska år sedan han lämnade jord livet och jag saknar honom mer och mer för var dag som går.

Men varje gång jag känner tårarna komma, så tänker jag, Ferdinand finns fortfarande i mitt hjärta ´, vid min sida och i mina tankar.

Jag vet att han inte skulle vilja att jag satt och grät över honom utan glädjas åt det jag har just nu.
Min häst som jag äger nu, blir bara mer och mer lik ferdinand i personligheter och till utseendet,, Att två så olika hästar blir så lika varandra.

Det är sjukt läskigt när man tänker efter..

Kan ens bästa vän bli själen tills en nuvarande bästa vän?
Är det sant att själar kan förfölja den person som individen älskade mest´?
För att när jag sitter i stallet och tittar ut mot hagarna efter att hästarna gått in. Då ser jag min älskade ferdinand, och min vän erik som dog. JAg ser att de står där och jag ser också hur erik vinkar och hur ferdinand gnäggar, jag hör även hur han gnäggar..

Saknad efter människa eller ett djur kan vara lika djup och sorgsen. Tack för att du delade din berättelse med oss.. Visst kan man se de man saknar, lång tid efter det att dom har lämnat oss.

Jag kan se vår gamle varghund springa här över gården och ut mot hundgårdarna ibland. Eller känna hur mamma är här för att se till så att jag sköter mig..

Hur mycket som är verklighet eller fantasi, det får man nog aldrig veta. Men det spelar ingen roll vilket det är, det är skönt att minnas..

Det är skönt att veta att dom är med oss även dom lämnat oss kvar här på jorden.

Att se min bästa vän gör mig glad, att känna hur han frustar mig i nacken gör mig gladare xD men det som gör mig gladast är när min nuvarande häst beter sig precis som honom <3

Ps. Min häst har varit cirkus häst idag =) Tränar trick med honom denna vecka då han har som en "vilo" vecka =)

Tårarna är bra för läkningsprocessen, det hjälper en att komma igen. Med tiden förändras sorgen även om sorgen aldrig tar slut. Oavsett vad som händer i mitt liv kommer en del av mitt hjärta alltid tillhöra min man som avled för drygt 2 år sen. Även om jag kanske i framtiden skaffar mig en ny pojkvän/ sambo/ man kommer en del av hjärtat att vara vikt för min man. Sakanaden kommer att finnas kvar fast förändras med tiden. Så den blir hanterbar att leva med.

Det finns faktiskt något som kallas sorgeår. Under den tiden går sorgen upp och ner, det är helt normalt. Det svåra är att lära sig är att passera alla högtider utan den man sörjer, att fira jul, bemärkelsedagar etc.

Sorgen går in i olika faser. Först den akuta fasen sen bearbetningsfasen och till sist den accepterande fasen. Hur lång tid det tar att passera de olika faserna är olika för person till person, sen kommer det ofta bakslag där man backar i sorgearbetet. När minnen dyker upp i samband med en högtidlighet t ex så går det upp för en själv att man aldrig får dela detta med den man sörjer.

Mitt inlägg börjar bli långt så jag stannar här.
Skickar en stor tröstekram!!!

Jag tyckte andra året var svårare på många sätt än det första!

*11 vad var det som gjorde andra året värre? Brukar det inte ha "lugnat ner sig" lite då.. ?

Får jag återkomma?

*13 Klart du får! :-)

Orkar inte röra i det idag!

#15 Allt har sin tid. Kan förstå att det var tuffare andra året än första, för då börjar lite utav chocken släppa och man tar ett andetag och märker att något saknas ju verkligen… det var ingen dröm.

Ja, medans omgivningen förväntade sig att man skulle börja bli som vanligt!

omgivningen ja… för de förstår inte vad det innebär förren de hamnar i en likanande situation. ddet är ju bl a därför som vi på sorg.ifokus finns ju och tycker att du är så viktig.

Vet inte om jag blir kvar……mår inte bra!

Allt har sin tid som sagt, men ha hellre tanken att du gör ett uppehåll än att du försvinner helt. Vill du ha min msn-adress så får du pm:a mig, du får den gärna… för det finns flera olika sätt att hålla kontakten på ju och så behöver man ju inte bara prata om det här utan om allt mellan himmel och jord. Som min terapeut och jag kom fram till på ett av våra samtal "Det är viktigt att också kunna prata väder, om ingenting, med andra människor och vänner".

Min mor gick bort 11 juni-08.

Jag tycker att det blir värre å värre och gör mera ont ju mera tiden går.Exakt som du skrev "lilacbower! så känns det som omgivningen förväntar sig att man sörjt färdigt nu…

Alla sörjer olika för varje sorg man går igenom,allt beror ju på vad man hade för relation osv…

Känner mig så bedragen på flera goa år med min mor.

Vi hade äntligen fått en bra relation efter många svåra år.

Saknaden efter henne är som ett öppet sår och kommer nog att vara det länge ….

Men en dag i taget,en stund i taget…

Ibland bara en sekund i taget, ett andetag! Mer bråttom behöver vi faktiskt inte ha.

Men kom ihåg att ladda batterierna ordentligt de dagar som det känns lite bättre!

#6 Det är en bra beskrivning:

Vet inte egentligen om målet är att sluta sörja och sakna?

Varför skulle man sluta sörja? Man lider och saknar en annan och det gör man nu och det gör man om 10 år.

Men man lär sig leva med sin sorg.

Omgivningen reagerar ofta oförstående pga hjälplöshet.

Man kan ju känna glädje för nåt lyckligt minne man hade för 10 år sen.. dop, brölopp, anställning eller nåt.

Varför skulle jag vilja glömma sorgen? Då skulle jag ju inte minnas kärleken..

Du tänker som jag, Skruttis!

Man förlorar så mycket ändå vid en sorg, varför lägga till förlusten av de lyckliga stunderna?

Det är ju där energin finns…..närheten och lusten till nytt liv!