Jag avlivade min katt Rally för en tid sedan och saknar han nå oerhört. Jag har inte börjat sörja honom riktigt förns nu. De har varit så overkligt tidigare.

Jag märkte redan från början att de va något som inte alls stämde med honom. Han hade stora problem med motoriken och ett udda beteende. Han hade en förmodad hjärnskada sa veterinären. De styrktes också av att han fasnat i förlossningen och led av epilepsi.

De va mycke han inte förstod som tex sammanhanget mellan att springa in i en vägg är = ont. Han hade många charmiga sidor. De spelade ingen roll om man sprag fram för att krama honom eller för att dra han i nackskinnet när han gjort nå, han blev lika glad för all uppmärksamhet.

Sen kom beskedet om hjärtfel. Hjärtat va förstorat men de skulle inte vara någon större fara utan han kunde medicineras livet ut. Så va inte fallet, han hade även vätska i hjärtsäcken så medicinen höll på att ta död på honom. Slutade med hjärtmedicinen och började med vätskedrivande istället.

Då hittades stora förändringar på båda njurarna. Den vätskedrivnde medicinen snabbade på njurarnas död.

Han blev bara tre år. Jag kommer alltid att sörja honom men samtidigt vara tacksam att jag haft honom. Skulle göra om samma resa med fasit i hand.

Saknar dig min mammas professonal sleeper, nu sover du för gott.