Oj, vilken svår fråga… Kommer inte alls ihåg hur vi förklarade döden för syrrans barn…

Finns väl inga svar på det egentligen.. Men jag tror att det värsta man kan göra är att inte vara ärlig. Jag blir smått tokig när jag hör att de far till himmelen, pratar med änglarna eller nåt. Ingen vet vad som väntar efteråt, även om man kan ha en massa teorier. Var ärlig, säg som det är och låt barnet själv ta ställning till vad som har hänt. Ju "större" man gör döden, desto svårare blir det. Döden är lika självklar och befriande som livet självt. Döden i sig är inte hemsk, det hemska är för oss som blir kvar, saknaden och tomheten. Och det är en stor skillnad, i alla fall för mig.

När jag var liten o farmor o farfars hund dog,de var tvungen att ta bort honom för han fick cancer..han var min bästa vän..de sa att han var begravd i skogen..men de ville ej visa platsen riktigt..när jag blev vuxen så fick jag reda på att han var begraven på deras gård..det kändes inget vidare alls..bättre om de sagt vart han låg..

Så jag tror nog det är bättre att säga som det är så riktigt som möjligt..djuret blev sjuk osv..

min iller dog  en kväll 5 dagar innan jag fylde 14 men förs började jag grina sen  tröstade jag min lilla syster och föörklarade för henne om vad som  hanne hänt. men senare den kvällen så gick jag i väg med min kille ocg då började jag as grina  det hende detta år och jag sacknar fortfarande min bebis

I boken "En sorts kärlek" (som för övrigt är en av världens bästa och ärligaste böcker någonsin" finns en väldigt bra beskrivning, eller det är vad jag tycker iaf. Vet inte hur mycket man får skriva ut från den, men jag kan ta mig en titt snart om du är intresserad? :)

*5 Kortare citat och sammanfattningar är OK att skriva. :-)

Spännande! Vill gärna höra mera om det..

ja jag vet inte riktig seja saningen och trösta dom  och seja att dom hara det bättre nu

När jag fick skjuts utav en vänninna för att åka och avliva min ena cansersjuka råtta så var Vilma, väninnans dotter, då 2år med i bilen. För henne sa vi som det var, att vi skulle åka till vetrinären så att råttan fick somna in så att den inte skulle ha ont längre. Att den skulle somna och då vaknar den inte igen. Sen åkte vi tillsammans ut i skogen och begravde den.

Vi gjorde inget stort utav det. Vilma fick däremot inte följa med in hos vetrinären… vilket var tur, för det var t o m en hemsk upplevelse för mig (ska aldrig gå till den vetrinären igen).

nästan så vara det med en av  min mamma hundara det var hemskt att se

#9 som det var där hoppas jag inte det var för hundarna. Han gav råttan en lugnande spruta som skrämde upp råttan något förskräckligt så hon knappt gick att få lugnare igen. Han var inte känslig alls och ömtålig och försiktig, utan mer hastig och inte varsam. Han hade inte det trevligaste bemötandet heller.

Hos en annan vetrinär sövde hon dem med gas först och sedan fick de sprutan. Hon var föriktig och varmsa, la dem mörkt i en handuk till de var riktigt borta. Var extremt trevlig och hade ett väldigt bra bemötande mot mig.

Jag tror det är viktigt att säga som det är, håller med dom som säger att man inte ska säga att de farit till himmelen osv. Det är också lite knepigt att säga att djuret ska somna och aldrig vakna mer. En  del barn kan bli rädda och inte vilja somna själva.
Vi är så rädda för att säga ordet död. Men barn är klokare än vi tror! Att barn gråter och blir ledsna är naturligt, de visar känslor. Att bli ledsen över ett älskat djur är inte konstigt, det är en del av livet.

#5 Kollade på boken och den verkar vara väldigt läsvärd.

Förlagets beskrivning

Ray Kluun skrev En sorts kärlek när hans fru dog i cancer. Kvar lämnade hon honom och deras lilla dotter, ensamma. Det är en skoningslöst självutlämnande roman och det är lika bra att varna för det på en gång, det är en av de sorgligaste böcker som skrivits.

En sorts kärlek är en omtumlande roman om Sten och Carmen, det till synes perfekta storstadsparet som vräks omkull av beskedet att hon har cancer. Naket och osentimentalt skildrar Ray Kluun ett kärleksförhållande och en livshotande sjukdom.

Ärligare än så här kan det inte berättas. Hur han- den notoriskt otrogne monofoben, festprissen och fotbollsfanatikern- plötsligt tvingas att älska, på riktigt, i praktiken och in i döden. Men hur ser äkta kärlek ut? Hur ska en make vara?

En sorts kärlek ställer alla begrepp på ända, vi vet egentligen ingenting om vad som är rätt och fel. Bara att det är så oändligt sorgligt när den man älskar måste dö.

http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9146215522

Man skall säga som det är. Djuret är ju dött och då är det bättre att säga att den är död än att linda in det i något annat.

Detta fick vi lära oss på kursen i sorghantering jag var med på för ett tag sedan.

Även om mina barn är vuxna idag, så minns jag deras resonemang när ett djur gick bort. De visste att de somnade in och inte vaknade. Själva hittade de på att djuren hamnade i Regnbågslandet och lekte på en grön äng där solen sken. Ingen värk och pigga var de.

Detta hände när ena sonen var 12 år och kom ner till mig och talade om att han hade haft en dröm om vår hund som gick bort. Senare under dagen kom nästa son ner och talade om samma sak. De hade inte pratat med varandra. Så jag tror det är sant.

Men ärlighet mot barnen är bäst.