Kan jag få berätta?

Jag vet inte riktigt vad jag ska tro på längre,

Vet inte vad jag ska tycka heller.

Eller egentligen tror jag att det är så att jag inte vågar.

Jag försöker vara så stark som möjligt, men ibland går det bara inte.

Folket tycker att det är mig det är fel på, men ni har aldrig ens tänkt tanken att det kan vara ni som gör att jag blir den person som jag är idag? .

Enda sedan jag började lågstadiet har jag varit mobbad,

Av olika anledningar, varför vet nog dom flesta och det är inget jag skäms eller är stolt över.

Men nu är det så jag orkar verkligen inte med alla era blickar, era ord och era kommentarer.

Det får vara nog!

Ska jag behöva lida flera år för något jag gjorde för 4 år sedan?

Är det verkligen rätt tycker ni?

Jag försöker vara glad efter allt ni säger till mig.

Jag försöker vara glad hela tiden.

MEN DET GÅR VERKLIGEN INTE LÄNGRE!

Vad är det ni inte förstår?

Varför jag skriver i min blogg varje dag, varför jag pratar på det sättet jag gör?

Eller är det kanske varför jag gråter varje dag eller drar från någon lektion då jag inte orkar med er?

Mitt liv är inte det lättaste att leva, det är inte roligt att vara jag heller.

Mitt liv från min mening är pest och pina.

Man ska kunna känna sig trygg i sig själv.

Man ska kunna känna sig trygg i skolan.

Man ska kunna våga säga allt vad man tycker och tänker.

Det vågar inte jag, eftersom säger jag något så är det alltid och då menar jag alltid någon som säger emot eller kommenterar det jag har att säga.

Min fritid tillbringar jag oftast i stallet och att skriva ner mina tankar…

Det är få som fått min blogg, mina närmaste vänner och dom som jag tycker skall läsa vad jag skriver.

Jag vill inte att ni ska tycka synd om mig, vill inte ha erat medlidande, Jag vill bara att ni ska lyssna på mig för en gång skull.

Bara få höras och berätta det jag har att säga.

Det jag har och säga är väldigt mycket och väldigt känsligt för mig.

Det ligger väldigt mycket tårar bakom det jag skriver här.

När jag sitter hemma, så sitter jag själv i mitt rum det är då jag funderar som mest.

Varför är mitt liv som det blev, Ni säger att jag får skylla mig själv för det jag gjort, Till en viss del har ni rätt.

Bara för det skall ni inte sitta och mobba mig för något jag gjort för 3 år sedan.

Jag gråter varje dag.

Varje förbannade dag.

Det kan vara något som någon sagt.

Hur någon sett på mig eller bara hur ni bettet er mot mig..

Jag trodde att tiden på sanden skolan skulle bli ganska kul när man började i 7:an.

Jag trodde helt fel, det insåg jag efter någon vecka…

Nu i nian så har jag verkligen fått nog av all mobbing.

Ni kanske inte ser det. Men mina vänner ser det. Dom ser hur jag mår, dom vet hur jag mår.

Tänk efter själva, vad gör ni under lektionerna/rasterna?

Hur mycket av det ni säger sårar inte någon?

Jag försöker vara stark

Men det går inte längre.

Jag gråter varje dag, av olika anledningar, och så skall det verkligen inte vara.

Jag försöker vara stark varje dag, men det går verklige inte längre.

Jag blickar tillbaka väldigt ofta, just för att kunna se tillbaka till dom stunder jag var lycklig och hade ett riktigt leende på mina läppar…

Visst jag ler ibland, jag skrattar också, men jag gråter desto mer.

Det känns som om allt alla gör handlar om att skada eller såra mig.

Det är svårt att förklara när ord inte räcker till.

Jag hade bara velat låta alla leva en dag av mina, så alla kunde förstå.

Jag kan inte sova en enda natt utan att jag vaknar och gråter…

Så många tårar och kvävda skrik inom mig som bara vill ut.

Jag har kämpat nog nu, jag orkar inte ta detta nå mer!

JAG VILL SE HUR MINA LÄPPAR LER!

Jag har allt jag vill ha, men ändå mår jag inte bra.

Känslorna sitter så himla djupt.

Det verkar inte finnas något slut på allt lidande.

Jag tänker alltid på hur det skulle kunna vara om jag inte gjort det jag gjort.

Jag kanske inte hade mått som jag mår nu, jag kanske till och med hade haft pojkvän …

Det är jobbigt att sitta själv, varje dag, framför min dator och riktigt känna hur ner tryckt och överkörd man är…

Det finns ett sår inom mig som kanske aldrig läker.

Alla säger att tiden läker alla sår.

Men hur är det då om tiden gör sår?

Jag vill inte vara kvar. Ta mig härifrån nu!

Känner ingenting utom smärta nu…

Mitt liv kanske skulle bli en bra bok?

Men då är de, vem skulle vilja skriva?

Ingen.

Varför jag?

Varför, varför, varför……

Jag orkar fan inge mer!

Jag faller isär..

Jag faller och faller..

Smärtan inombords bara river och river.

Hon bara faller och faller,,…_
ni borde fan skaka GALLER.
Det är inte rätt att en tjej på snart 17 år
skall bli mobbad och få inre sår.
hon sig gömma försöker,
men det är ingen henne söker.
hon orkar snart inge mer,
då ni henne aldrig mer ser..
kärlek är allt hon behöver..
snälla ge henne det innan det är över…_

Skulle du orka leva som jag gör?

Skulle du orka ha det såhär varje dag?

Skulle du verkligen orka vara jag?

Skulle du våga skriva detta jag skrivit?

En vacker dag kommer jag inte att finnas något mer.

Jag tror ni vet vad som kommer att ta mitt liv.

Mobbing är straffbart.

Mobbing är något jag fått stå ut med i flera år, för hur jag sett ut , hur jag klätt mig, hur mina föräldrar sett ut, .

Jag tycker inte att detta är rätt.

Tycker du ?

En vän till mig skrev detta

Malin, i dessa förjävliga stunder:
Ta dig och Lukas (till exempel), när ni flyger över ett hindret. Tänk dig in i den situationen. Försök att fånga den känslan, och behålla den, om än bara för en kort stund.
Bara en sådan liten sak kan göra det lite lättare att leva just för ögonblicket. Göra det lättare att orka ta ett till andetag.

Och framförallt: Om inte du fanns på denna jord, vem skulle då Lukas flyga med?

Hon skrev även

Nöden prövar vännen. De riktiga vännerna stannar, och de falska försvinner.
En riktig vän sviker inte, ljuger inte, men tyvärr växer de inte på träd heller.
Vänskap är som en liten blomma. Vårda den med kärlek och omtanke. Ge den ny jord ibland, mycket syre och näring, och prata med den varje dag. Då kan den leva för alltid, och bara växa sig större och starkare.

För varje motgång/misstag blir man en erfarenhet rikare. Man kan inte gå ett steg framåt om man aldrig går bakåt.
Bakom varje hörn finns antingen en ljusglimt eller ett bakslag. Om man aldrig vågar gå runt hörnet, får man aldrig se vad som finns där.
Var inte rädd för att slänga en blick över axeln. Där ligger Ditt liv, varelse du skäms över det eller inte. Men glöm aldrig att titta framåt! Det är ditåt du ska, och om du inte tittar, så är risken stor att du missar någonting, eller att du snubblar.

Be You, and Be Proud!

Hon har rätt i det hon skriver..

Men vet inte riktigt om jag vågar tro att mitt liv kommer bli bra.

_En flicka, fylld med ångest och svek.
Lämnade livet med ett enda steg.
på bordet hon lämnat blott ett vitt litet brev.
I brevet finns dock en liten lapp.
på denna lapp står det vad endast Watch up!
__There is my new home and there can't they hurt me any more..

_