jag sörjer mitt jobb
Jag har alltid varit brevbärare i hjärtat. Mitt första jobb var brevbärare på Posten. Många år senare blev jag brevbärare igen, fast på CityMail. Jag blev totalt dökär i mitt jobb. Jag älskade min uniform - kunde stå många minuter framför spegeln och beundra mig där i min uniform - och avgudade min cykel. Döpte cykeln till Turbo och putsade, filade och trimmade på den. Nåde den som lånade min Turbo och förstörde den!!!
Arbetskompisarna och cheferna var underbara. Vi ville aldrig gå hem. Fredagar var tråkiga dagar o jag led hela helgen. Måndagmorgon vaknade jag innan klockan och utropade "äntligen måndag".
Jag älskade mitt jobb!
Men…
Jag kunde inte blunda, hur länge som helst, för att jag blev sliten, trött, grinig och att migrän, magproblem o ledont berodde på att det var för tungt och stressigt för mig.
Företaget ville inte hjälpa mig. De ville att jag skulle säga upp mig. Givetvis ville jag inte det. Jag kämpade vidare med en kropp och ett psyke som blev allt sjukare.
En dag bröt jag ihop på jobbet, kräktes, grät och gick hem. Det fanns ingen räddning för mig. Jag var totalt slut. Och med brustet hjärta sa jag upp mig och gick aldrig tillbaka.
Var sjukskriven pga "utbrändhet" i 3, 5 år… och jag sörjer fortfarande. Jag vet att jag inte klarar jobbet, men jag älskar det än. SORG!
![[kalelo]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Usch vad jobbigt… gör ont när man måste ge upp något/någon man älskar även om man inte vill det.
Du får/kan göra som jag, försöka sluta tänka på alla IF (om) och se till vad du kan göra för att i längden komma till något i närheten utav det som du klarar av, mår bra av och kan tycka om att göra.
Jag sörjer också det som jag har kunnat, men som jag inte kan längre, som t ex att springa.
*kramar om*
Trist när det blir så där.. :-(
Det är inte många som kan säga om sitt jobb som du kan.. Du hade tur där!
Du kan väl gå och titta på en postlåda eller nåt om det blir alltför för jobbigt?? 
*vet att du har humor*
Men jag håller med dig, det är bedrövligt när man sitter där och vill men inte kan.
stackars dig , va jobbar du med nu…
Ensam - men stark!
Lider med dig att du saknar ditt tidigare jobb. Synd att du inte kan utöva det du vill.
Sen kan jag inte låta bli *förlåt* att tänka på Gustav Svensson som rollfiguren i Svensson Svensson. Du skriver att du kunde stå många minuter och titta på dig själv i uniformen i spegeln. 
Fånga dagen - i morgon kan det vara försent!!!
För mig finns det också många saker som jag saknar. Mina barn när de var små, män som har dött, min ungdom och också en del jobb där jag trivdes.
Men man kan inte stoppa tiden och man kan inte gå tillbaka. Din sorg är något du måste leva med…
Alla katter har rätt att leva! Döda problemet inte katten....Besök oss gärna på Hittekatter.ifokus och på Djurskydd.ifokus
shitt vad söta ni är… tack! 
#2 hihi… ATT jag tittar på brevlådor… o vill krama om varje citymäjlare jag ser cykla omkring…
*7 haha Jag förstod det..
Att förlora ett jobb kan verkligen vända upp och ner på tillvaron. Det är SÅ mycket som försvinner med jobbet. Ekonomisk trygghet (?) socialt liv, arbetskamrater (de brukar aldrig vara de vänner man tror att de är) känslan av att vara nyttig och mycket, mycket mer.. Tror 17 att det kan vara en ordentlig sorg.
Det dumma är att jag jämför mitt nuvarande jobb med brevbärarjobbet och det känns inte alls lika viktigt… jag är inte lika stolt över mitt jobb o känner mig inte alls nyttig osv
Varje liten myra fyller sin funktion, även om funktionen känns liten..
löööv joo!!
Kolla gärna in våran hemsida http://www.diamantens.cybersite.nu
vad du är rar, tack! tycker om dig med!
Starta ny diskussion