Jag tänder ett ljus för din mamma….

Oh nej. Så sorgligt.

Hoppas du har någon att prata med, någon som lyssnar och tröstar. Jag pratade på hela tiden, kunde inte sluta, ville inte sluta.

Som jag skev till andra, skriv gärna här om din mamma, dina minnen, dina känslor.

Ska tänka på dig och din mamma nu som gick på en lång resa.

En stor tröstekram från mig.

Alexandra

Jag satt också hos min mamma när hon gick bort.. Det kommer tillbaka nu när jag läser om din mamma.

Mitt i det sorgliga och i chocken så är det en stor och mäktig upplevelse. Fast det blir fasligt tomt när man har suttit och vakat länge och sen bara… ingenting.

Jag kan inte på något sätt ovh vis trösta dig, mer än att jag har varit i samma sits och vet hur du har det.

Tänker på dig och de dina..

Tack för era tröstande ord. Fast jag inte känner er så börjar tårarna rinna igen när jag läser vad ni skrivit. Jag är så trött och slut. Senaste natt kunde jag inte sova heller.Personalen vid vårdcentret där mamma var skickade med en sömntablett igår när vi for därifrån ,så att jag skulle kunna sova. Men den hade ingen verkan.

Ser bara mammas plågade ansikte framför mej när jag sluter ögonen. Hade inte trott att det skulle bli såhär svårt. Hade trott att jag var förberedd och att det skulle kännas som en befrielse när dagen kommer då mamma ska slippa ifrån sina plågor. Men det var det hemskaste jag sett när mamma drog sina sista andetag.

Mamma var en troende människa ,hon har alltid trott på Gud och att det finns ett liv efter döden. (varför ska man då måst plågas så här om Gud är god)

Jag vet jag är så slutkörd så alla mina käslor är i uppror.

Jag förstår också att bara jag skulle få sova några nätter så skulle allt bli lite lättare.

Du har en jobbig tid framför dig, min vän! Men ta en dag i taget och ibland timma för timma, sekund för sekund! Det blir bättre men inte likadant!

Kramar till dig

Jag har också funderat mycket varför människor måste lida. Vad finns det för mening bakom?

Men jag tror att det är en del av något mycket större. Så som Jesus blev korsfäst för andras skull.

En kompis till mig jobbar på ett hospis och hon är den finaste och ödmjukaste människa som jag känner. Och hennes sätt påverkar många andra.

En annan kompis bror dog i väldigt plågsamt levercancer. Den tredje brodern söp. Hemlös och hopplöst. Han var med när brodern dog och slutade dricka efter begravningen. Och det är några år sedan.

Om vi alla skulle ha lätta liv och lätta död skulle nog ingen mer vara ödmjuk och uppskattar livet.

Din mamma mår bra nu!

#6 Jo jag vill tro att mamma har det bra. Jag har min barnatro och tror att det finns en himmel där det inte finns nån smärta.

Och jag vet att sorgen blir mindre smärtsam med tiden. Min pappa gick bort för 9 år sen. Men saknaden efter hon är stor ännu.

Tänker nu att mamma och pappa är tillsammans igen.

*skickar en tanke och en STOR BAMSEKRAM*

fnurran du skriver i ditt inlägg att trots du önskat att din mamma skulle få slippa sina plågor så var du inte beredd. Känner igen mig själv så mycket i det. Trots att jag hälsat på min farmor (som varit som mamma för mig) på sjukhuset och sett denna lilla bräckliga gumma som hon "förvandlats till" på några månader, och jag såg hur hon plågades, kom dödsfallet så definitivt.  
Farmor var den första som jag har som stått nära som dött. Annars har jag mött döden ofta i mitt yrke, men då är det yrkesrollen som gör sig gällande. Här var det känslor och jag förstod mig inte riktigt på dem. Förnuftet sade ju att farmor var svårt sjuk och plågades och var 88 år och ingen kan leva i evighet, men känslorna var hemska. Jag ställde frågor till mig själv i stil med hur ska jag klara mig nu? Vem ska jag rådfråga, få tröst hos, skratta ihop med , gråta tillsammans med. Jag visade inget utåt, jag stängde in alla känslor och mådde ändå sämre. Ville inte visa mina barn att jag var ledsen, jag grät i pannrummet eller på toa. Idag vet jag att det var helt vansinnigt.
Men ta en tiden som den kommer. Ta en dag i taget eller minut för minut. Se till att tillåta dig gråta och sörja.
Vi tänker på dig och finns här. Se till att sköta om dig. Kram.

Försöker ta en dag i taget,minut för minut….

Men att det skulle bli så här jobbigt hade jag aldrig kunnat tro.

Imorse när jag steg upp kändes det faktiskt lite lättare,fick faktiskt sova några timmar senaste natt. Men inte har jag fått gjort nåt vettigt på hela dagen. Går mest bara runt och tänker en helmassa. Tankarna snurrar bara runt.

Bävar för dagen när begravningen ska hållas…… Det är så slutgiltigt då.

Jag är vuxen och har min egna lilla familj. Men mamma är alltid mamma. Mitt hjärta skriker. Jag saknar henne så.

Idag har mammas begravning hållits. Hon fick en fin och ljus begravning. Många människor var med.

Tack älskade mamma för allt. Vila i frid.

Vad fint det blev och så många blommor. Det är så sorgligt när ens mamma dör. Är man ung bråkar man bara men sedan märker man hur viktiga de är.

Man kan aldrig förbereda sig nog,finns alltid nått man glömt att säga…