Menar du vid själva dödsfallet eller vad?

Bemötande från ambulansen ( jag ringde 112 och förklarade att jag hittat en död person, som varit död i flera timmar) var suveränt!!!
De ringde läkare som skulle konstatera dödsfallet etc., ordnade tid på Vårdcentralen och ringde prästen som sedan följde med hem till svärmor och berättade.
Ambulanskillarna var 2 stycken och den ena tog hand om min lilla dotter, han demonstrerade ambulansen. Hon fikc även åka med när de flyttade den ut till stora vägen (för att läkaren skulle hitta hit). Hon fick ett mjukdjur, en igelkott som han berättade en för stunden påkommen saga. Han döpte tillsammans med dottern igelkotten till Igge. Igge sover sen dess i dotterns säng.

På vårdcentralen träffade jag en sjuksköterska att prata med, men hon blev mer ledsen än jag över beskedet… Jag fällde inte en tår på vårdcentralen. Jag grät däremot när jag ringde till svågern för att han skulle komma hem från jobbet till svärmor. På vårdcentralen fick jag med sömntabletter och lugnande att ge svärmor. Jag blev erbjuden till mig också men ville inte ha.

Tyvärr hade vi nyligen bytt präst så denna nya präst känner inte oss och vi inte honom men det var ändå skönt att ha honom med till svärmor.

Stora flickan var i skolan så henne hämtade jag när skolan slutade. Kl. 15.00 skulle den döde hämtas, prästen hade ordnat med tiden och kontakten med begravningsfirman. Vad vi anhöriga inte visste var att polisen var kallad samtidgt ( på morgonen hade de sagt att det inte behövdes någon polis hemma.) Men läkaren hade i efterhand ändrat sig och fått för sig att vi haft inbrott (dörrfodret är uppätet på INSIDAN av köksdörren, det är vår hund som gjort det.). Sen tyckte doktorn att det var konstigt att jag hade nyckel till huset och jag hade blivit misstänkt för MORD under dessa timmar vi var hos svärmor. Tack och lov var det våra lokala och kända poliser, jag fick panik när jag utan min vetskap var MORDANKLAGAD. Efter några telefonsamtal till åklagare så slapp jag följa med polisen!!!

Att jag hade nyckel tyckte inte polisen var det minsta konstigt och att jag använde den för att gå in var inte heller konstigt för dem. Inom 15 minuter var min mordmisstanke helt bortsopad. Men dessa 15 minuter var hemska. Mina barn fattade inte hur jag kunde misstänkas för att ha mördat pappa på natten när jag var hemma i lägenheten. Plötsligt dök samma ambulanskillar upp som varit här på morgonen. Måttligt uppretade eftersom de kände till vår familjesituation och L:s sjukdom etc. Läkaren hade uppfattat mig som att jag var skyldig eftersom jag hade förberett medicinlista, körkort och patientbricka och lagt fram det. Jag hade även rökt i köket och det gör bara nervösa personer och druckit kaffe samt försett dottern med både frukost och godis och donat med TVn i vardagsrummet.

Då jag jobbar inom vården vet jag mycket väl vad läkaren vill ha för saker när de kommer för att konstatera dödsfall. Nervös var jag väl inför situationen men framförallt blockerad, jag både fattade och inte fattade att L var död. Dottern hade inte fått frukost hemma och det drog ut på tiden och vi brukade faktiskt äta frukost med pappa varje dag!!! TV:n var bara för att vi skulle få prata i fred, dottern ville se på disney channel. Ambulanskillarna pratade även de med polisen och de talade om hur de upplevde att jag reagerade på situationen. Den ena har jag haft kontakt med genom mitt jobb ett flertal tillfällen samt att orten vi bor på är liten. Vi har haft barn på samma dagis etc. Just den första kontakten när ambulansen kom har jag inga direkta minnesbilder av. Men enligt ambulanskillen var det han som kokat kaffe till mig och även sagt till mig att sitta ner och röka. Han hade sagt åt mig att i såna här fall FÅR man röka inne. Han hade uppmanat mig att ta en ask i limpan i kylen eftersom jag inte hade några med mig. Sen hade lillan kommit in igen efter att kollat på ambulansen och då hade hon sagt att hon var hungrig och då hade jag gjort frukost till henne.
Polisen bad om ursäkt (fast egentligen hade de ju inte gjort något fel). Däremot skulle den döda in till stan och obduceras, vilket jag också ville eftersom dödsfallet var så oväntat.

För mig var det framförallt så "ovant". Visste ingenting.

Jag hade som tur min familj och en väldig bra vännina som kom extra från Tyskland och stannade i 2 veckor eller nåt.

Fösta gång jag fick se min kille efter hans död var på sjukhuset efter obduktionen. Kommer inte mer ihåg om det var dagen efter eller tom 2 dagar efter.

Hade telefonkontakt flera gånger med samma sköterska som var väldig snällt.

Men där var det kaos. Stället där de döda förvaras byggdes om så vi fick fråga oss fram mellan borrmaskiner och byggdamm. Det fanns bara byggarbetare där…

Men sedan hittade jag rätt person men vi fick vänta tills de hade gjort färdig ett undersökningsrum på en vanlig avdelning där de hade smugglad in honon och täckt över lite rund omkring.

Tyckte det var kass och opassande. Inte ett ställe där man vill ta avsked.

Hemma satt jag med telefonkatalogen och visste inte vem jag skulle kunna ringa innan jag blev helt knäpp.

Men ringde då till kommunen och fick en tid hos någon kurator. En medelålders kille som verkade helt ointresserat. Det var bara jag som pratade och han tänkte nog mer på sin lunchrast.

Vad som hjälpte mycket eller vad jag uppskattade mycket var en kompis som kom direkt när jag hade ringt henne. Vi satt i många timmar och bara pratade. Det kändes skönt!

Jag fick också en läkartid och fick lugnande. Men kände mig jättedumt när jag satt där och berättade varför.

Allting blir ju så konstigt. För andra människor fortsätter livet som vanligt. Det var bara jag som håll på att gå sönder.

När jag var på tidningen och skulle välja text och bilden till dödsannonsen. Alla omkring mig hade sina vanliga dagar och jag satt där och kände mig totalt overkligt.

Många här i stan kände honom. Några kom fram och pratade men andra smög undan. Vet inte vad som kändes värst.

Träffade av en slump hans faster i livsmedelaffären och började gråta direkt. Kunde inte sluta men såg ju hur alla tittade.

I nöden prövas vännen heter ju ett ordspråk. Den som hjälpte mig bäst samma kväll som dödsfallet skett var faktiskt min pappa som är totalt oempatisk i andra sammanhang. Han ringde min faster och bad henne ringa mig. Normalt sett har vi ingen större kontakt, vi bor över 50 mil ifrån varann. Hon har själv varit med om att en partner avlidit. Vi pratade länge, jag behövde det.

Sen barnen och allt som måste göras höll mig uppe och håller mig uppe. Dan efter ringde en väninna och bjöd in mig och barnen att fira jul med hennes familj. Jag tackade nej eftersom vi lovat svärmor att fira hos henne. Denna väninna drog även ut mig och barnen  IRL igen.

Jobbigt när vi var och handlade när folk inte såg oss. Jag kan förstå att det är jobbigt för dem med, att inte veta vad de ska säga etc.  Men jag hade velat att de var som vanligt, svor lite över vädret etc istället för att undvika mig och barnen.

En annan f d granne ringde också hem ett flertal gånger och bara pratade. Det var skönt. Vi har ju gemensamma bekanta osv. så vi ältade inte dödsfallet direkt.

Andra tog helt avstånd från mig och barnen, en del har försökt att komma tillbaka nu men det är inget jag vill. Fanns de inte när vi behövde dem behöver de inte göra sig till nu.

På begravningen var en granne med (han är lite enstöring så vi har ingen kontakt med honom direkt). Efter stunden i församlingshemmet då alla tackade så kom han fram och gav mig en kram och sa" Välkommen hem till (namnet på vår by) Eva! Jag har saknat dig och barnen byn. Du vet var jag finns om du behöver hjälp med något." Han hade då under begravningskaffet fått reda på att jag och barnen skulle behålla huset och inom en snar framtid flytta dit på heltid. Av någon anledning kändes detta uttalande så äkta gentemot flertalet andra personer som sa något mer för sakens skull kändes det. Denna kille är som sagt en ganska enstöring, pratar aldrig i onödan. Håller sig på sin kant. Men det kändes att han menade vad han sa och han har dykt upp som gubben i lådan vid några tillfällen då jag uppenbart behövt ett handtag. (Att få loss bilen då jag kört fast, att hjälpa till att lasta av och på möbler etc.) Både ungarna (de brukar stå vid tomtgränsen och prata med honom när han är ute på sin tomt) och hundarna gillar honom. Mina dumma hundar skäller inte ens på honom… I somras när jag jobbade så vattnade han mina hundar i hundgården när det var så varmt. De andra grannarna såg det och funderade hur hundarna kunde vara så lugna när han öppnade dörren. Så även fast han i mångt och mycket är en mycket egen person så har han ett gott hjärta.

Jag och mina barn bars bokstavligt av våra vänner och min syster. Två av dem turades om att vara hos oss dygnet runt den första tiden för att styra upp alla besök som kom till vårt hem men också för att se till att vi åt, duschade, bytte kläder och sov. Det vill säga styrde upp vardagen - såg till att vi överlevde.

Andra tog hand om andra saker som måste göras. Min bror styrde med allt det praktiska runt begravning och höll knäppa släktingar i schack. Andra ställde upp som stöd för sörjande ungdomar i kyrkan som öppnades som samlingsplats. Om jag ska vara ärlig så vet jag nog inte allt som gjordes för oss i det tysta.

På årsdagen av hennes död träffade jag en man som också betytt mycket för att jag idag mår så pass bra som jag gör. Även om han inte kan förstå hur det är att förlora ett barn så har han ändå kunnat lyssna och ge tröst på ett sätt som styrkt mig och gjort att jag kommit vidare. Vi är inte längre tillsammans men jag kommer aldrig glömma vad han gjorde för mig under de här åren!

Sist men inte minst så har jag min tro som hjälpt mig. Periodvis har jag varit arg på Gud och vägrat prata med honom, men tron har ändå gett mig ett hopp om att en gång återigen få krama min lilla unge!

När farfar dog så var jag ensam hemma o 2 poliser kom eftersom han ramlat ihop i byn o dött.. de var underbara förrutom att de kollade på mig som jag skulle bryta ihop vilken sekund som helst.. de sa att jag skulle ringa mamma o jag fick inte fram ett ord så de pratade med henne o hon ordnade så mormor o morfar kom till mig..  utan mormor o morfars snabba ingripande där så hade jag nog inte klarat det då..

när mormor dog så rasade min värld totalt.. jag ramlade o kunde inte ta mig upp..vad som hjälpte mig då var att tänka på att hon dog innan hennes hälsa blev så dålig så hon hade fått leva som hon absolut inte ville.. sen var jag arg så fruktansvärt arg.. o jag tillät mig att vara ledsen o efter ett tag så släppte det.. sorgen släppte sitt grepp om mig..

när farmor dog så var det en lättnad. hon hade varit sängliggande o dement ett bra tag så det var en befrielse att äntligen få sörja att hon dött.. innan så sörjde man ju att hon inte var ens gamla farmor men hon levde ju ändå..

bemötandet från andra har varit bra för alla 3 dödsfallen.. min familj vet att jag ska bli lämnad ifred när jag e så ledsen försöker de krama mig eller nåt sånt så drar jag mig loss..

en sak jag tyckte var jobbigt var allt detta beklagande.. jag hatade orden jag beklagar..

Vill berätta… men klarar det inte. Får bli någon gång i framtiden istället.