Det har nu gått 1,5 år sedan det ödestigra hände.Vi tappade en nära person på bara några minuter.Var väldigt chockerande naturligtvis.Å här sitter jag nu "lång tid" senare och funderar på vad som eg. hände den dagen, hur vi tog oss igenom eländet och det känns så konstigt för när jag tänker på det så kommer jag exakt ihåg känslor, stämningar mm.Annars brukar jag dagligen tänka på den närmaste familjen.Hustrun och barnen som ska klara av att leva ensamma i vardagen.Att de klarar av det!De gör det såååå himmelens bra!Tack för att de finns kvar på jorden och berikar mitt liv!