Jag gör väl inget särskilt, vad jag vet. Jag lyssnar, kramas lite och försöker finnas till hands.

Har jag själv sorg så räknar jag inte med att nån annan ska kunna göra nåt. Den måste få värka ut själv..

Tyvärr så märker man ofta att folk är rädda att komma fram. Precis som om man är pestsmittad. Det beror nog på att de inte vet hur de ska beta sig.

Att göra som du Skruttis, hjälper väldigt mycket. Den där kramen kan förgylla hela dagen.

Jag är nog en kramig person över lag, tror jag. Det är sån jag är..

I min närhet har människor ofta sagt till mig "att vi tänker på dig" eller "vi ber för dig". Det första har då inte hjälpt mig alls. Det jag behöver är bekräftelse i min sorg och att få prata om den döde samt ett praktiskt handtag någongång emellanåt. Eller varför inte bjuda hem mig på mat någongång eller erbjudande om att följa med på något evenemang.

Då min son dog under extraordinärt sorgliga omständigheter så försvann många människor i min närhet. Grannar gick undan, ja t o m mina syskon och föräldrar orkade inte med att stötta mig eller mina vuxna barn. Det blev väldigt ensamt och jag har fastnat i något slags ältande med mardrömmar och skuldkänslor.

Klart att man måste få prata om sin sorg! Men många blir rädda.. Det kommer för nära.

Jag blev allvarligt sjuk för flera år sen och många försvann i raketfart. För kunde jag bli sjuk så kunde dom.. Jag var inte smittsam på något sätt och vis, jag fick cancer. Men många drog sig undan, visste inte vd de skulle säga, vad de skulle göra eller nånting. Det är en svår sits för alla.. Enligt min erfarenhet brukar det släppa efter ett tag (år ibland) och då pratas det. Många blir rädda för sin egen dödlighet och inser att det lika gärna hade kunnat hända dom..

Skruttis: Detta känner jag igen så väl. Sen när jag var med om en trafikolycka, så märkte man lätt vilka ens riktiga vänner var. Jag har också haft cancer och fick ibland frågan om det smittade.

Vad svarar man? Suck. Likadant var det efter trafikolyckan. En del behandlade en som pestsmittad. Vågade inte ens komma nära mig. Precis som om de skulle hamna i rullstol bara för att hälsa på mig.

Jag har inga dåliga erfarenhet av vänner eller släktingar när jag eller mina barn har drabbats sjukdomar,olyckor och sorg. Vad som har hänt många gånger. Jag har fått mycket stöd utan att be om det och jag stödjer andra i  samma situation. Jag sörjer över svåra saker, men samtidigt fokuserar, att livet måste gå vidare. 

Kram till er alla. Pirkkolino

#7 Vad skönt för dig. Jag har märkt tvärtom. Folk tror att det smittar bara för att jag satt i rullstol. Även idag när jag går med rollator, verkar det som om man är pestsmittad av en del.

Det vara bara när jag hade cancern som folk drog sig undan. Annars har mina vänner och släkt ställt upp i sorg och smärta.

Min upplevelse är nog mest positiv. Vi mötte så mycket värme och omsorg att jag skulle få skriva hela natten för att återge det för er. De som försvann bryr jag mig inte om. Det de andra gjorde för oss överglänser förlusten av de andra! Återigen är det val som vi gör, om vi fokuserar på positiva eller negativa saker

Skruttis. Ja, det märkte jag också, men då satt jag även i rullstol och många drog sig undan, Sen när jag fick besked om cancern, så var det som om ingen vågade ta i en. Den lilla klick som blev kvar, var inte stor. Men jag märkte vilka som var verkliga vänner.

Tyvärr så tror många än idag att cancer är smittsamt. Fattar inte det, så upplyst vårt samhälle ska vara. Även HIV tror de smittar genom att bara ta i hand.

Vi hade en pojk på gården som var runt 6 år. Han hade HIF, tror det var genom födelsen från modern. Hon dog i AIDS. Föräldrar varnade sina barn att leka med honom. Vägrade ta honom i famn, och så vidare. Det var så sorgligt.

Sen att jag vågade ta honom i rullstolen och åka runt, var skandal. Jag blev ju smittad.

Många skyllde denna pojk på att jag sen fick cancer. Man vet inte om man ska skratta eller gråta åt dem.