Saknar och övergiven...
Saknar vår gamla hund som blev avlivad igår… Vi valde att ta bort honom för att han var gammal och hade krämpor.
Sen är min pojkvän så okänslig och säger att jag är aldrig på humör. Och han vet om att jag ÄR ledsen och att det var jävligt dåligt skämt ifrån hans sida.
Vill ha ursäkt ifrån honom, men då blir han bara spydig i tonen 
Eller ja, fick en spydig ursäkt.
Man kanske ska göra slut med honom. Alla överger en när man är som mest ledsen och behöver någon.
Trodde jag kunde vända mig till honom när jag är ledsen, men då får man en kniv i ryggen istället 
Har sån lust att spy galla över honom… Gillar inte alls att han försöker skämta och muntra upp mig. Jag sa även till honom att han skulle sluta att skämta men fortsatte ändå.
Jag får väl vara ensam i min sorg som vanligt. Sen finns det inga ord som kan trösta heller.
Lat är ett så hårt ord. Kan vi inte kalla det motivationshandikappad?
Skrattar sämst som skrattar sist, för han har inte förstått skämtet
![[Norum]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Det är ledsamt när djuren blir sjuka.. Särskilt när man inte kan göra något för dom.
Din pojkvän kanske hanterar sorg på ett annat sätt än vad du gör.. Eller så kanske han helt enkelt inte förstår hur du känner dig.
#1 Pratade med honom igår och allt är utrett nu :)
Men jag får alltid upp bilder på hunden när jag blundar, kommer väl ihåg hur hans päls var… Sträv var den och han hade mjuka öron. Hur han var, han var alltid livlig. Känns så konstigt att han blev dålig så snabbt.
Han har ju varit frisk i stort sett nästan hela sitt liv.
Jag saknar honom. Kallar den andra hunden för Porre (hunden som vi avlivade) och blir ledsen när jag kommer på att han inte finns längre. Sen tänker jag såhär: nu ska jag ut med Porre. Ska se om Porre har mat och vatten.
Saknar hans gnällande, jag brukar titta mot hundgården där han brukade vara…
Allting känns så overkligt.
Lat är ett så hårt ord. Kan vi inte kalla det motivationshandikappad?
Skrattar sämst som skrattar sist, för han har inte förstått skämtet
Vet hur det är.. Vi tog bort vår förra hund för 4 år sen och jag minns det mesta med honom. Och det tycker jag är bra! Det vore värre om han hade levat och inte hade lämnat nåt minne efter sig alls. Nu minns jag honom med värme och saknad, på ett sätt finns han kvar hos oss. Vi har nu en ny hund, samma ras, och får nya minnen med honom istället. Jag ser hur lika dom är i sättet och känner tacksamhet för att jag fick de 6 åren av den första hunden.
Starta ny diskussion