Hej Tatsja!!!

Känner igen mig i det du skriver. Å det du skriver är sant. När det knappt gått tre månader efter att mamma dött så fick jag höra: - Att du sörjer än, det har faktiskt gått tre månder. Nu har det snart gått fyra och jag sörjer än, men eftersom min omgivning verkar ha tröttnat på det snacket som undviker jag det. Sorgen finns med mig men det är saknaden som är värst. Men mamma finns med mig i en ny form och det är jag glad för och därför börjar det kännas lättare. Vet inte vad det beror på att det blir så i ens omgivning. En väninna sa till mig en klok sak som stämde. Kan förstå om du känner dig ensam i din sorg. Hon sa de rätta orden för hon visste vad de handlar om, hon hade erfarenhet. Sånt gör också mycket. Sen kanske det beror på vad man själv upplevt i sitt liv och varit med om, som gör att man inte vill prata om det.

Ska inte säga att alla undviker det ämnet men de flesta. Men jag pratar om mamma i alla fall när andan faller på, för jag har så många underbara minnen. Kanske är vi ovana att prata om sorg och saknad, men vi kanske är mest rädda för att göra någon ledsen. Vad tror ni? Är glad för detta forum för här är folk inte rädda utan vågar prata om det. För mig har forumet varit en stor hjälp i min sorgebearbetning, här vågar folk prata om det.

Kram

Lisa

Hej flisan

I sorgen är man väldigt ensam. Jag tror folk är rädda för att trampa en på tårna. Men när man mist någon, behöver man prata om just den sorgen. Många gånger så blir det väl så att man "ältar" om och om igen och det är nog då, även de som vill trösta, drar sig undan. De vill inte höra samma sak igen.

Men man behöver prata av sig och säga samma saker igen. De enda som förstår en verkar vara de som setat i samma sits.

Sorgen har inget "bäst före datum". En del verkar gå vidare på bara några veckor och andra behöver flera år. Sen är det ju så att även om sorgen finns där, så bleknar det lite. Man minns de fina minnerna. Kan prata om annat. Börjar skratta igen.

Men jag tror omgivningen är rädda för det okända.

Hej Tatsja!!!

Du har så rätt. Håller med dig i du skriver. I min familj har vi valt hantera sorgen efter mamma olika. Både min far och min syster gick snabbt in i en ny relation efter mammas död. Tror det är ett sätt för dem att unvika att ta tag i sin sorg. Men vad vet jag, de får leva deras liv som de vill. Själv valde jag att ta den på en gång, kändes rätt mig. Tur vi alla är olika.

Håller med dig i att folk är rädda för det okända, vem är inte det förrens man vågar testa. Kan nog gälla det mesta i livet. Men det okända som förändringar kan vara är ofta nyttigt för då vågar man mer. Sorgen för inte bara med sig jobbiga saker man växer även för det är en ny erfarenhet  som man får lära sig att leva med. Sen är ju döden naturlig del av livet även om den är jobbig. Tror vi måste våga prata mer om den. Precis som vi gör.

Sorg behöver inte ju handla om sorg efter någon som dött, sorg kan ju även handla om relationer som tar slut. Även det är en sorgeprocess som ska tas igenom.

Kram Lisa

flisan Ja, sorg behöver inte betyda att någon dött. Jag, till exempel har alltid gått med sorg i hjärtat, då mor aldrig velat ha mig och hur hon behandlade mig när jag var liten.

Hej Tatsja!!!!

Måste verkligen beklaga att din mor gjort så mot dig. Tycker det låter fruktansvärt, att man kan göra så. Verkar dock som man aldrig ska slutas att förvånas. Måste tipsa dig om en bok som heter Sorgebearbetning. Finns på www.sorg.se

Kram Lisa

flisan

Jag har förlikat mig med min sorg och bearbetade den genom att skriva en bok själv om mitt liv. Det gjorde att jag kunde göra ett avslut av mitt förra liv. Nu är jag mycket starkare och säger ifrån. Har sagt upp kontakt med vissa medlemmar i min släkt.

Lovade mig själv som liten att om jag fick barn, skulle de få mat, kläder, värme och kärlek. Det har jag hållt. Aldrig lyft min hand mot mina barn.

Jag har däremot haft, regler och normer, kärlek och omtanke. Det tror jag mer på.

Jag har förlorat min pappa och äldsta dotter med två månaders mellanrum. Jag har fått otroligt stöd från alla håll utom från dom jag förväntade mig. Posomgruppen uteblev, min chef ville inte störa arbetskamrater var tysta utom en som fanns och fortfarande finns för mig när jag vill.

Jag blev jätteledsen när pappa dog. Men när min dotter som bara blev 37 år hastigt dog i en hjärtinfarkt hemma hos sig en kväll i juni, då fick jag känna på vad sorgen kan göra med oss. Har aldrig känt en sådan smärta och ångest. En sorg så stor att det inte finns ord för den. Nu har det gått 5 veckor och min chef har fortfarande inte hört av sig.

För att försöka få ordning på mina känslor och tankar så bloggar jag men bara för mig själv.

Ps pappa blev 86½ år och dog av sin 7.e infarkt. Jag saknar pappa också självklart men han hade ju fått leva ett långt liv min dotter fick ingen mer chans…Det låter kanske konstigt det jag skriver men det är ju så det blev.

Hej Xinlou!!!!

Vill först beklaga din sorg av din dotter och pappa. Att ens barn går före en själv måste vara jättejobbigt. Sänder dig en kram!!!!!

Visst är livet märkligt och de man förväntar sig finnas där drar sig undan. I mitt fall var nog alla på första veckorna, telefonen ringde i ett. Sen efter en månad så klingade allt av och alla förväntade att man skulle vara som vanligt vilket man inte var. Tycker nog den biten varit värst.

Din chef tycker jag verkar bete sig märkligt, har du varit sjukskriven efter allt som hänt? Min chef har varit helt ok i detta fall, men jag var bara hemma fyra dagar efter mamma dog. Sedan tog jag semester dagen efter begravningen, har sedan jobbat heltid efter det. Med facit i hand så borde jag kanske inte jobbat heltid på en gång men det blev så. Man blir så lätt efterklok.

Dina vänner, hur är de? Finns de där? Skriv av dig här för vi är många som vet hur det känns att förlora någon och som vet hur det känns.

Ta hand om dig och din familj.

Kram Lisa

#9 Mina vänner finns för mig. Min dotters man och deras barn, mina andra döttrar, min man och mina syskon finns också. Vi söker stöd i varandra och har kontakt varje dag antingen via telefon eller internet. Besöker varandra ofta trots avstånd. På så sätt är det skönt att det är sommar nu och många har semester. Jag fick bara vara sjukskriven till begravningen. Det är nu efter den som jag mår som sämst, innan den var det mycket praktiskt att ta tag i.

Jag trodde faktiskt att ens chef och posomgruppen skulle höra av sig. Jag har två småbarn 8 och 9 år som har förlorat sin älskade storasyster, de hade behövt att någon från deras skola hört av sig men ingen. Det är vi själva som fått ta kontakten och berättat om hur de mår.

Men nu får jag ta en dag i taget och ska söka samtalskontakt i höst.. Just nu känns det bäst att prata med mina nära och kära.

kram

Förlorade min bästa vän och själsfrände den 2 Juli. Min första egna hund. Han var så speciell och älskvärd. Han hade ett hårt liv med omplacering 5 gånger på 6 år, misskötsel och antagligen misshandel, han hade epelepsi och en hjärtsjukdom. jag vann hans förtroende efter mycket tid och omtanke. Det var en stor lycka och stolthet i att se han bli lycklig igen och älska livet, många skratt att se han leka med leksaker som han aldrig fått ha. Vi behövde inga ord vi förstod varandra ändå. Han var mitt stöd genom den jobbigaste iden i mitt liv. Vi fick bara 1,5 år tillsammans och han har lämnat ett stort tomrum i mitt hjärta.

Det som gör mig ledsen är att folk i min omgivning låtsas som om det inte hänt när jag pratar med dom. Fick höra redan innan och efter han dog att jag kunde få en ny hund osv. Det är som om dom inte förstår att han inte kan ersättas.. Det fanns ju bara en som han och det var han.