Sorg är en riktig själarivare… Ibland tror man att man går sönder fullständigt invändigt.

Ja det är en svår smärta och den svåra ångesten jag har är jobbig. Det kommer att ta tid det här och jag tror inte att jag någonsin kommer att förstå.

Vad var det som hände? Om du vill och orkar får du gärna berätta..

Det var den 3 juni kl 22.30 som jag mottog det svåraste samtal jag fått i hela mitt liv. Min dotters man ringde och sa att jag måste komma för min dotter hade fått hjärtstillestånd. Hon dog av ventrikelflimmer och hjärtinfarkt.

Jag hade drygt 3 timmars bilresa innan jag kom fram och då fick vi åka direkt till akuten på sjukhuset de tog henne till. Det var en lång resa.  Jag ville komma fram snabbt samtidigt som jag inte vill komma fram alls, ville inte få det besked som jag var så rädd för att få.

Men väl framme så fick vi veta att min dotter hade gått över till andevärlden……………..

Det går inte att beskriva hur det var att se henne ligga där i en säng, min dotters kärleksfulla hjärta hade slutat slå.

Jag förstår att den bilresan inte var nåt du ville ha.. så fruktansvärt!
På en och samma gång vill man att det ska vara över och att man vet och å andra sidan vill man att resan håller på i flera dagar så man slipper veta.. Vet hur det känns. Liksom dig vill jag aldrig mer vara med om det. Fast jag hade tur, min Anders klarade sig (han hade mindre än 20 i puls, fick inte veta exakt hur låg den var)

Jag förstår så väl att sorgen river i dig likt ett sårat djur.. Hoppas innerligen att det har blivit en aning bättre så att du kan andas nu i alla fall..

Bättre? Både ja och nej. Vissa stunder på dagen går det ganska bra. Sen knyter det sig i magen och det blir svårt att andas.

När jag tittar på foton så tänker Nej hon finns hemma hos sig, detta är en mardröm som jag snart vaknar ur.

Jag vet ju att det är så, vi har ju haft begravning. Men det är så overkligt. Jag vet inte hur länge det kommer att ta innan jag riktigt kan ta till mig det som hänt…kanske aldrig?

Första veckorna delade vi verkligen sorgen alla i familjen men nu känns det som jag inte orkar prata med alla runt mig. Det kanske också går upp och ner?

När första panikattacken har passerat brukar man få lite lättare att andas.. Man får på nåt vis lite mer luft än dagen innan..

Känner igen det där med magen. Usch! Sen drar hjärtat ihop sig och hela bröstkorgen dras ihop, så man tror at revbenen ska gå av.. Det är fruktansvärt.. Det gör bara så förtvivlat ont alltsammans.

Det är rätt märkligt egentligen, fram till begravningen kan man prata om allt med alla och alla vill veta allt. Men sen är det som om att; Ja men det är ju över. Ryck upp dig!
Då kan man inte prata mer, för då ältar man och vägrar släppa taget.. Sorgen sitter kvar en lång tid och man har behov att prata i en lång tid. men då vill ingen vara med längre..

Jag ska börja på en ny arbetsplats  i morgon, jag har inte träffat någon där men fick ett mail från dom ett par veckor efter och det värmde verkligen så alla vet vad som hänt när jag kommer.

Så jag kommer nog att få berätta det jag vill framöver. De är jättegoa och säger att jag får själv avgöra om jag vill jobba eller vara hemma någon dag. Det känns bra och då kommer det säkert att vara lättare för mig att komma dit i morgon.

Kerstin/xinluo

Låter som att du kommer att få goa arbetskamrater, det är verkligen guld värt. För det är ju som du säger.. Ibland är man nästan normal för att i nästa stund bara rasa ihop igen. Det går så mycket upp och ner..

Ja precis så är det. Nu ska jag sova så jag inte är som en sombie i morgon.

Kram på dig

Sov gott!

Kram

Hoppas det blir bättre fram över…

Hoppas det blir bättre fram över…

Hej xinluo!

Känner igen det där, ångesten å att det knyter sig i magen, det gör så ont i hjärtat. Jag har oxå svårt att förstå att min dotter är död. Jag tycker att hon är på Sahlgrenska fortfarande, å att jag snart ska ner till henne. USCH! jag kommer nog aldrig fatta riktigt att hon är borta. Jag längtar så mycket efter henne .

Kramar Carola

Maggan

Det är så svårt att förstå. Det går inte att sätta ord på känslorna, det finns inga såna ord i något ordbok.

Jag har nu jobbat i två dagar och jag känner mig som att jag befinner mig i ett vacum. Jag hör alla skämt runt om mig och försöker verkligen skratta med mina kollegor…men det blir inget skönt skratt.

Hoppas att jag kommer att kunna skratta och känna riktig glädje i framtiden.

Jag har så mycket att vara glad för och är ju det, uppskattar verkligen min familj…men det är som en bubbla runt mig. Svårt att förklara, det går ju inte.

kramiz

Kan bara berätta om min sorg. Min kille dog för nästan 4 år sedan. Trodde inte ens jag skulle kunna överleva smärtan och saknaden. Men tiden går. Kanske efter 2 år märkte jag att jag har lärt mig att leva med det. Det går ju inte att ändra på situationen ändå.

Vad jag saknar att jag aldrig har kännt mig riktigt lyckligt sedan dess. Den känslan får jag nog aldrig mer tillbaka.

Jag vet också hur det känns. Nu är det snart 1 årsedan min älskade lilla Zedd gick bort. Jag tror inte det är sant, eller så vill jaf inte.

Nu när min lilla dotter gifte sig. Så var det så svårt att inte våran lilla Zedd var med. Men på ett viss sätt var han där, Jessica hade ett kort på Zedd. Så vist var han med. Med den saknaden man har går inte att beskriva med ord. Ha det gott alla vi hörs.

Jag satt å kolla på fb igår, tittade in på min dotters kompisars sidor. Det var jobbigt, se bilder på när dom festar är på festivaler mm. Men min dotter finns inte med på korten, jätte jätte jobbigt.

Nu har det mesta lugnat ner sig efter allt som varit, har mer tid att sitta å grubbla, tänka, sakna å längta.

Usch!!! sååå jobbigt

Svårt att förklara allt detta. Försöker undvika fika-stunden på jobbet för att inte behöva säga om o om igen det som hände i JUli, dvs att min lilla lilla syster försvann efter hennes hjärta bara stannade.

Imorse blev en av mina kollegor ganska störd av att jag inte ville säga mer om mina "semester". Bara en av dem visste eftersom hon var där då jag hade min första dag på jobbet och vi hade pratat om det. Men nu blev det för mycket att säga allt och sånt (samt inte vilja ha tårarna som rinner som ett flod på ansiktet. Då blev det min kollega som fick säga det som hade hänt. Idag är det soligt, så känns det lättare att bära. Imorgon blir det 1  månad sen min syster lämnade oss och då känns det som att det blir en redan svår dag.

Hon försvann inte riktigt, hon är här i mitt minne. Jag vill bara kunna säga några ord till henne och krama henne en sista gång…

Jag saknar henne med hela min själ.

Kan rekomendera er att läsa boken "Jag låter dig gå" av Kristina Wennergren. Jag fick se i en affär idag och kände att jag måste ha den. Nu tror jag på ett liv efter döden så för mig blev orden i boken ett stöd i min sorg.

Svårt att återge en bok med några få ord för man läser ju det man vill ta till sig och nu var jag kanske mogen för dessa ord. Men som jag tänker så dör aldrig våra själar utan det är bara våra kroppar som dör. Därför finns min dotters själ hos mig och sin familj precis som förrut.

"Själar kan aldrig dö" står det på mitt halsband.

Jag håller med. Sorg är den värsta känslan man kan känna.

När man känner för någonriktigt starkt och inte vill förlora den, klart att de känns vidrigt inom en!
Men en sak är likaså, det är när man ser någon som står nära dig, tillexempel en familjemedlem somhar sorg för något som har hänt eller så, jag tycker att det är fruktansvärt att se!

Då bildas ännu mer sorg och det känns som om man är uppspikad på någon sätt, tillslut får manproblem med att andas tack vare att sorgen tar så mycket plats.

Det är otroligt att bara en känsla kan göra så förbannat ont!

Mvh Maria

Ja att en känsla kan kännas så fysiskt. Jag tänker på ordspråket "Delad glädje är dubbel glädje och delad sorg är halv sorg". Det köper jag inte,

Om jag har upplevt någon stor glädje så blir min känsla mindre för varje person jag delar den med, och sorgen blir bara större ju fler jag berättar den för. Inte min sorg utan vi blir fler som blir sorgsna.

Nu beror det ju på vilken glädje och sorg det handlar om.

Sorgen jag bär efter min dotter den är min, de andra i familjen har sin egen sorg. Vi kan inte bära andras sorg, men vi kan underlätta den.

xinluo

I dag skulle min dotter fyllt 24 år . Har varit upp till hennes grav med blommar å tänt ljus.

Det var verkligen jobbigt…

SAKNAR DIG MIN ÄNGEL

Jag förstår att det känns jobbigt. Jag har detta framför mig, min dotters första födelsedag där vi inte kan fira henne som vi alltid gjort i 37 år….

Min dotters födelsedag är den 21 september då ska jag ner till familjen och besöka hennes grav. Ska sätta en fin blomma där då. Vet inte om stenen hinner komma tills dess men jag hoppas det.

Jag har ju också en önskan om hur det ska vara på hennes grav men jag måste låta hennes man och barn få göra som de vill. Därför ska jag göra en liten "minnesplats" hemma i min trädgård. Vi bor så långt från varandra så det blir inte så ofta jag kan besöka hennes grav…

Kram på er/ Kerstin

#24

Det blir fint med en minnesplats i trädgården & så nära för dig.

Kramar