Hej Skruttis!

Jag miste min dotter nu i maj . Hon var sjuk i fyra år.

Jag pratar om min dotter ganska mycket och med henne .

Går till hennes grav varje dag å pratar å gråter en skvätt ibland.

Sen vet jag att vi kommer träffas igen .

Så lindrar jag min smärta/Carola

Fyra år är en lång tid.. Stackars henne!

Jag tror också att vi möter de våra sen.. det ger faktiskt en tröst. Det ska bli skönt att få återse dom alla, när den dagen kommer.

Ibland vet jag inte vad som är värst.. Att jag minns dom alla så tydligt eller att jag inte får någon slags glömska.

Det är en jättestor tröst för mig, att vi kommer ses sen.

Ja, ibland kan det dyka upp bilder i mitt huvud på henne

när hon skrattar, jag kan höra hennes skratt. Nu var det inte så

länge sen hon gick bort. Men jag hoppas att jag ej kommer

få nån slags glömska.

Ibland skulle jag vilja glömma… Det skulle bli lite lättare då.
Avskyr saknaden som river min själ!

Samtidigt är jag tacksam att jag har kunnat älska som jag har gjort.. Utan den kärleken skulle jag inte vara den jag är i dag.

Jag brukar gråta tills det inte finns nåt kvar i mej. Att slå på nåt brukar också hjälpa för min del. Brukar prata mycket i början om det men efter ett tag låter jag det vara och tar bara upp det om jag känner att jag behöver eller om nån frågar om det.

Jag skulle aldrig vilja glömma, inte för allt i världen! Visst gör det ont att tänka på dom man mist men man har ändå minnen kvar från när dom var i livet tillsammans med en.

Ja saknaden gör jätteont, usch!

För att lindra sorgen brukar jagskriva dikter, sjunga, lyssna på fin musik, prata till mina bortgågna djur och minnas dem med glädje. Det är väldigt svårt att mista någon…

Den 9 augusti så är det 5 månader sedan mamma dog. Sorgen går upp och ner men jag har en känsla av att hon alltid är med mig och det gör mig trygg. Fick mammas brudkista för många år sedan. På den har jag kort och buddha staty med ljus. samt en massa fjärilar som mamma älskade. Tänder ljus där då och då och pratar med henne. När jag känner ett kaos inom mig så besöker jag minneslunden där hon ligger och är där en stund. Då känner jag att hon är riktigt nära och jag talar högt med henne där. Tänk om någon hörde mig . Går sedan därifrån och är lugn och känner mig trygg igen. Var dit varje vecka i början men nu blir det lite då och då när lusten faller på. Sen bär jag på en dikt som ger trörst. Har även läst en hel del om sorg och sorgearbete som varit bra. Även läst en hel del dikter och annan litteratur. Sen pratar jag ofta om mamma med andra. Finns nog de som lessnat men….. Sen är jag glad för alla glada minnen som jag har av mamma. Hur underbar hon var som person, hennes livsglädje, nyfikenhet, vänliga sätt. Man kan nog säga att hon har nu blivit mer tydligare förebild. Mamma levde i nuet och älskade livet och människor.

Något som jag kan ångra idag är att jag började jobba heltid så snabbt efter mammas död, hade nog mått bättre av att gå ner lite i tid. Idag har jag min första semesterdag och sällan har jag nog känt mig så trött och slut som inför denna semester. Har planerat in lite därför för att bara få lugn och återhämtning.

Saknar min mamma jättemycket men hon finns med mig alltid och bara det gör mig trygg. Till mamma i himmlen- älskar dig!!!!

Det sista mamma alltid sa när man gick var: -  Jag älskar dig!! Sen kastade hon ut en släggkyss!!!!

Oj så långt det blev… Dikten som jag tycker så mycket om finns på min sida.

Kram till er alla!!!!

Lisa

den 28:e augusti är det 4 månader sedan min älskade farmor vandrade vidare..
Jag brukar alltid när jag känner mig sorgsen,ledsen, deppig eller något liknande , slå på en låt som jag alltid gråter till - i detta fall Elvis presely med Love me tender.
Den låten spelades nämligen som första låt på farmors begravning, och jag gråter, floder, forsar . Allt med vatten drag ni kan komma på.. Skriver ofta brev till farmor, som jag antingen sparar i min låda, eller lägger på graven.
Jag brukar sätta mig vid graven, känna på stenen och säga - Farmor, du vakar väl över mig nu, medan du kan det hela tiden?
Oftast känner jag hennes värme, eller så hör jag ett tyst ja i luften när vinden blåser mig i ansiktet..

Eller så är jag hos min pojkvän, ligger i hans säng och bara ligger där och tänker, låter tårarna rinna medan han håller om mig och bara lyssnar på allt jag har och säga..

Min lilla lilla syster försvann den 8 juli 09 och sen dess har jag kännt en stor tomhet inom mig. Trodde först att hon hade valt det, men det visade sig att hennes hjärta bara stannade när hon sov. De som hittade henne trodde att hon sov, med musiken på (som hon har alltid haft för att sova), med lamporna tända (som hon har alltid haft för att sova) och med sina glasögon och hennes bok. Tyvärr hade hjärtat slutat slå. Det tog flera dagar innan jag kunde resa till henne och se henne. Ville absolut inte träffa nån annan än mina systrar och föräldrar. Det visade sig att träffa andra känndes lite ok (åt för första gången efter 4 dagar efter jag fick reda på det).

Gå genom detta går inte. Allt skall ut. Gråt, skrik, slå, lyssna på musik, tända ljus, prata med nån utanför familjen, titta på bilder och känna tårarna rinna på ansiktet, lyssna om och om igen på den sista meddelande hon lämnade på vår telefon för att få min slutuppsats för en jobbinterview, prata med mina systrar, barn, sambo…

Hon är inte här längre på jorden, men det känns som att hennes energi är fortfarande här i luften. Jag vill tro på detta.

Tror inte att det finns nån "knep" för att lindra sorgen. Det är bara att acceptera och få den genom sig. Det tar tid som det behövs, fokusera så långt det går att erkänna att det skall ta tid som behövs men att då det skall krävas att ta sig itu.

Har skrivit en dikt till henne som jag har läst flera gånger innan begravningen, men då det kom kunde inte tårarna stanna och jag behållde enbart en av mina systrar som stöd för att inte ramla. Sen lades dikten i kistan innan hon blev krematerad.

Brukar skriva dikter på min blogg. Läser mycket (men hjärtat är inte riktigt här)…

Jag också deltog i flera delar i alla ärende som behövs göra efter en död. Det känndes bra att vara med och välja kistan, urnan, höra hur allt skulle hända, skriva till några av hennes kompisar och skola… Allt för att få det mer "verkligt".

Nu har det gått några dagar. Är själv hemma och jobbet har börjat (lugnt). Tårarna är här fortfarande. Går inte att behålla. När känns för svårt, då går jag hem för att få det ut.

Svårt att be om hjälp/stöd… Alla (?) vill väl, men det hjälper inte till att få min lilla lilla syster tillbaka…

Jag älskar dig/ love U / Saknar dig / miss U

För alltid din stora syster/ forever your big sis'

Sen min dotter dog för 8 veckor sen så har jag gråtit många tårar, skrikit ut min sorg, spelat musik och gråtit. Jag har pratat och berättat för alla som orkat lyssna. Jag har skrivit egna dikter och läst många på internet.

Jag har svårt att åka och handla vill helst vara hemma. Nu på måndag ska jag börja jobba igen och då på ett nytt jobb. Det känns både bra och lite nervöst.

Jag ska be om att få gå på samtal under hösten för att få prata med någon utomstående.

Hur man ska kunna gå vidare i livet vet jag inte, men det måste ju gå. Jag har ju flera barn som behöver sin mamma.

Vissa dagar går det ganska bra, andra dagar gråter jag bara.

Det kommer att bli tungt utan min älskade dotter.

Men jag vet att hon finns med oss och vi kommer att ses igen. Min tro på ett liv efter detta är min livlina. Jag har genom ett medium fått så många underbara bevis för att hon finns med oss….

kramiz till er andra

Det är grymt när barnen går före.. Livet blir aldrig mer detsamma.

Det var en gång jag var hos min bror och hans fru, minns inte varför men vi kom in på mina tvillingpojkar som jag förlorade i 7:e månaden. Jag sa att jag saknade dom och undrade ibland hur livet skulle ha blivit om.. Då spänner svägerskan ögonen i mig och säger: Man kan inte älta det som har varit. Skärp dig!

Gissa om jag blev paff..

#12

Men fy så elakt sagt, usch vad ledsen jag skulle bli om ngn sa så till mig. Vet inte om jag skulle vilja prata med den på ett tag. Det är väl klart att man sitter å funderar hur det skulle vara. Vadå älta hur kan man säga så, till ngn som mist sina barn?

Kram

Ja, jag blev lite ställd, det kan jag erkänna. Även om det är länge sen nu så känns det ju. Det är nästan tvärtom nu istället, nu kan jag fundera på om jag skulle ha varit farmor.. De skulle ha blivit 29 år nu så det är ju inte omöjligt..

#14

Förstår det, klart att man funderar å tänker hur det kunde ha varit. Mm det har du kunnat varit, absolut inte omöjligt.

Kramar

Kramar om Skruttis

Tack snälla för kramar och blommor! Det värmer verkligen hjärtat..

Till xinluo

Det är jätteviktigt att du inte glömmer dina andra barn. Jag ser från min mamma att hon tappar taget då o då och pratar om hennes bebis, hennes dotter osv utan att tänka på att hon och min pappa har tre döttrar kvar.

Det är väldigt tungt och jag försöker stödja så gott jag kan (på olika sätt som mina systrar som går väl lite tuffare) men min pappa sa det tydligt att han har fortfarande fyra döttrar, tre på jorden och en som kroppen försvann men som fanns i hjärtat och huvudet. Det tyckte jag var fint och uppskattade det (som mina systrar).

Imorse lyssnade jag på min iPod på musiken som en av mina systrar valde för den bild-film hon gjorde för vår lill'syster begravning. Tårarna rann bara. Det är bara att lämna det hela gå ut, hör jag ofta och jag håller med. Bättre ute än inne tycker jag. Lätt att säga och svårt att hantera också.

Kärleken är och förblir alltid här. Tänkte också kolla för att prata med nån utanför familjen. Bara nån som lyssnar verkar passa mig. Vi skall ha en ceremoni till om tre veckor hos mina föräldrar och där skall vi (mina barn + sambon och jag) åka dit (andra land också!). Inte riktigt kul, men min 7-åring frågade för att få vara med och hälsa på sin moster. Vad kan jag säga mer? Jag älska honom för det.

Låt tårarna rinna

Låt hjärtan skrika

Livet är som den är

Inte lätt utan besvär

Jag älskade henne då

Och för alltid gör jag det också.

-Kram-

#18 Tack det var fina ord

Xinluo

Jag har tyvärr inget knep…

När sorgen kommer för mig tar den över hela mig, det går inte att stoppa, men att gråta ut och prata hjälper till en viss del för mig!

Men när jag tänker: vi kommer ses igen, när min dag kommer kan du å jag ses igen!
Så blir jag bara ledsnare nästan. Jag tror ingen innerst inne vill försvinna.

Föds Lever Dör… Det är livets historia.. tre kappitel, ett liv.

Jag har väl inte heller några knep. Jag hatar att gråta.. Kan knappt gråta i ensamhet.. Så jag håller inne all sorg. Har gjort det ända sen jag är liten så för mig är det väldigt lätt. När jag grät som mest var när min första råtta dog och jag grät inte på ett år efter det. Nu i januari så dog min mamma men jag har inte gråtit så mkt över det. Kan inte lixom riktigt fatta att hon är borta. Det känns fortfarande som om hon ska vara där när man kommer hem till henne. Men tyvärr så gör hon ju inte det. Men jag burkar tänka att hon bara har rest iväg. Det lindrar sorgen lite :)

Jag brukar skriva, lyssna på musik, gråta…. Att försöka prata om det med maken går bara inte.