Jag tar ofta i de lägena ett ljupt andetag och tänker "Det här kommer jag att ta mig igenom, även om det är svårt och känns mörkt just nu".

Ibland ringer jag även en nära vän och får prata liteom det. Ibland pratar jag även med min terapeut om det, när jag orkar med det vill säga.

Jag vet inte, försöker överleva och fortsätta…

Den smärtan som du beskriver, den som äter upp en, där har inte jag hittat någon hjälp bara hjälpmedel. Som kalelo beskriver kan man försöka att medveten kämpa sig genom sina känslor eller man skjuter undan de ett tag genom att sysselsätta sig med annat.

Men det går och det blir lättare.

Kram!

Jag tillåter mig själv att vara lessen o liten ibland..man behöver inte alltid vara stark.. sen tänker jag att de har det bra där de e nu o att livet måste gå vidare.. saknaden har man alltid med sig..

Låta tiden gå och hoppas man överlever..(viss ironi)

Vissa dagar så känns de som att de inte kommer att gå men så kommer en dag när man faktiskt kan le och må okej..

Musik hjälper mig mycket när de ää som värst och man inte äns orkar prata el skriva…

Tänker på dig..

varma kramar

tiden går   , du måste   tillåta dig  att vara  lessen , det kan ta  lite  tid,men det är helt naturligt,

Mitt hjärta värker som aldrig förr och saknaden och den förtvivlan jag bär på blir bara tyngre…

Det är likadant för oss alla. Jag fattar inte hur man kan leva med den smärta. Det är bara så och kanske det ska vara så? Vad vet jag?

Kram iaf!!!