Jag beklagar verkligen att din pappa är borta. jag fasar för den dagen när inte mina föräldrar är kvar i livet… Jag ser på dem att dem blir äldre och äldre och man kan inget göra för att förhindra det!

Bilden på min dotter när hon ligger i kistan förföljer mig också. Så jag vet precis hur du känner dig… Jag hoppas att du vet att du kan skriva om din sorg här och vi finns hela tiden bakom dig!

Kram/ Chatarina

Skickar en kram till dig. Min pappa dog i mars och min dotter i juni. Det är tufft att förlora sina nära och kära. Vi finns här för varandra så tveka inte att skriva igen.

Kram

#0 Tänker på dig!!! Vet hur det känns att förlora någon nära. Min mamma dog i mars. Som #1 och #2 så finns vi här och lyssnar på dig. Kram Lisa

Taack snälla för att ni är där. 

 flisan, jag beklagar sorgen efter din mamma, blev hon gammal?.berätta gärna. kram

xinluo, att du mist 2 så nära måste vara fullständigt ofattbart…berätta om du vill kram

Jag vaknar med stress i kroppen idag fastän jag är ledig. det är en del kvar att ta itu med som att leta ett riktigt bra foto att ha på kistan m-mm.m

Hela jag är bedrövad o lessen fastän han inte var min "riktiga" pappa. eller han var det närmaste en pappa jag haft. Banden är straka o jag är så lessen att han fick lida så hemskt  det är det värsta..det kan jag inte acceptera. helt overkligta tt han är borta. 

 Änkan , min extra mamma har jättesvårt att visa känslor o hade så bråttom med allt att fixa med begravningen o hon började plocka bort skor o kläder 3-4 dagar efteråt..jag förstår att man kan reagera så men det är så synd om henne dom har levt ihop i 53 år.. kan ni fatta det ? den man haft alldeles intill sig i 53 år är helt plötsligt inte där.  tror ni på nån fortsättning efter döden? kram buddhina

Hej Buddhina!!!

Mycket händer efter att någon dött, var helt oförberedd på det eftersom min mamma var den första i min närhet som har dött. Lite över ett år innan mamma dog så gjorde hon en stor hjärtoperation, då tog jag upp ämnet om hur hon ville ha det efter att hon dött. Det var en mycket känslig fråga i dåläget och jobbig med. Är dock glad för att ha gjort det för mycket blev då enklare i planeringen även om mycket var okänt. Hon hade berättat vilken präst, kyrka för begravning och var hon ville ligga på kyrkogården. På mammas begravning hade vi ett fjärilstema, då hon älskade fjärilar. Musiken visste vi med, hennes favorit låt med Lena Ph - det gör ont, blev låten då vi stod vid kistan och tog farväl. Organisten gjorde den så bra på orgeln. Eftersom vi valde musik efter mammas önskan så blev det en mycket ljus begravning. Menar att den var jobbig men ändå inte tung då hennes musikval ändå gjorde att man satt å små nynnade för sig själv. Fotot vi valde, vet det är svårt fick vi av en av mammas bästa vänner, det var något extra med det kortet. Vet inte varför jag berättar dethär men det blev så. Mamma blev 73 år i januari, dog den 9 mars. I förra veckan hade hon varit död i sex månader. Men hon finns med mig, fast i en ny form. Om du går in på min sida så kommer du hitta en dikt som hjälpt mig mycket genom min sorg. Min mamma dog av sin hjärtsjukdom, hade hjärtsvikt.

Du kommer att märka att sorgen går i olika faser och att ni alla i Er familj kommer att vara på olika ställen i den en lång tid framöver. Ni befinnner er alla nu i chockfasen och i den reagerar vi alla olika. Du på ditt sätt och din fars fru på sitt sätt. Det är inte alltid lätt att förstå men det är jobbigt det vet jag av egen erfarenhet. Din fars fru gör det hon känner är rätt nu och det är hennes sätt att hantera det hela. Du kan bara finnas där för henne och hon för dig.  Du skriver att din pappa fick lida på slutet, orkar du berätta om vad som hände?

Ta en dag i sänder nu och glöm alla måsten, ta ledigt från jobbet eller åtminstone gå ner i tid ett tag framöver. Det ångrar jag att jag inte gjorde, jobbade på heltid direkt. Konsekvensen blev att jag var jättetrött när semestern kom. Var rädd om dig nu. Skriv av dig här, för vi lyssnar och finns här om du vill, känner och orkar. Haft mycket nytta av detta forum i mitt sorgearbete, för en del av mina vänner har inte förlorat någon så nära som ens förälder eller någon alls. Å andra sidan var jag novis på det området själv innan, men det är skönt med människor som vet hur det känns. När någon verkligen menar att man förstår, och inte bara säger det ordet. Är lite allergisk mot det ordet, förstå. Det kan man ju inte göra förrens man varit med om det själv. Har dock haft vänner som funnits där och som jag kunnat ringa när jag vetalt. Sen har min bror och jag varit på samma nivå hela vägen, vilket känns skönt. Varje månad den 9 gör vi något ihop och åker med blommor till minneslunden där mamma ligger. Ta En dag i taget och minns och prata om din pappa.

Kram Lisa (Oj, då, det blev långt. )

Taack för att du delar med dig.

 Det låter som ni fick ett fint avsked vid begravningen av din mamma. Men man har ju bara en m,amma, jag kan inte föreställa mig hur det blir när min dör… Skönt att du inte är ensam att du har en bror.

Ja man reagerar väldigt olika på döden, min extramamma änkan gör som hon behöver göra ,det förstår jag o dömer inte.. igår lämnade hon in alla kläder till Röda Korset. Jag bad henne lämna en keps av honom som jag kan ha på min hatthylla o minnas honom varje dag när jag ser den.

Till min extrapappa har jag tydligen starka band starkare än jag förstått i huvet.Han fanns med mycket i mitt liv när jag var barn för han älskade små barn o djur men när jag blev lite större typ 9 år då blev han mer som en "frånvarande" pappa tyvärr, jag minns att jag kände mig övergiven..samtidigt som jag förstår att han inte kunde hantera ett större barn..han hade väldigt hett humör o kort stubin o inget tålamod så minnena är blandade förståss, som för alla.

Han var sjuklig o hade olika sjukdomar gick igenom flera operationer men hade för det mesta glimten i ögat trots allt elände.De sista 10 åren såg han allt sämre pga grön starr o i slutet nästan inget. Han var envis som få o vägrade sälja sin bil förrän i vååras fast han inte kunde köra den o det var på bil besiktningen som han trillade ner i smörjgropen o slog sig sönder o samman, 4 revbensbrott o blåslagen överallt. Tydligne slog han i huvet oxo men på sjukhuset röntgade man inte huvet och en tid senare började han bete sig dement o förvirrat . Till sist började han gömma saker o gå ut mitt i natten så dom tog honom till sjukhuset. Där trillade han ur sängen o slog i huvet o fick 2 hjärnblödningar. Akut hjärn operation men förvirringen blev inte bättre snarare sämre. Han var medveten om sin omgivning men såg annat oxo. Helt klar då o då. Han var alldeles orolig arg o lessen på sjukhuset o började äta allt sämre och fick komma till ett boende när dom inte kunde göra mer för honom. Det var så hemskt att se honom då i slutet av April, Han var så orolig ledsen o arg o hade magrat mycket. En enorm kontarst till några få månader innan. Jag fick en chock men sa mitt adjö då o berättade för honom vad han betydde o tackade o vi pratade gamla minnen o kunde skratta lite oxo.

Jag valde att inte åka dit under sommaren mycket för att den information jag fick när jag pratade med äldreboendet fick mig att tro att det inte var så farligt.  Han dog lugnt o stilla. Strax innan fällde han en tår. Vi fick bekedet förra Tisdag kvällen o satte oss i bilen o körde de 120 milen till min barndomstad. Såg honom ikistan osv..

Detta rär svårt o jag är nog i chock ännu som du säger för jag kan inte riktigt fatta att han är borta. Jag får säga det varje dag. TACK!  för att du lyssnar.  kram buddhina

Hej Buddhina!!!

Jag blir alldeles tårögd när jag läser det du skriver. Du är stark om orkar berätta detta för mig och oss andra som läser dettta. Samtidigt känns det kanske skönt att ha fått göra det och ha skrivit om det. Det som hänt och de du upplevt finns liksom på papper. Att skriva ner saker kan jag känna vara skönt för det finns då på papper och känns nästan mer hanterbart då. Det kan vara skönt att skriva ner sånt man känner som man inte kanske pratar om med alla. Saker som man själv upplever men som man kanske inte vill delge andra. Tankar, känslor, funderingar. Själv mår jag bra att skriva av mig i en "skrivbok", kanske kan vara något för dig med.

Allt har ju nyligen hänt och det är klart du befinner dig i chocken. Tyckte själv det var skönt att läsa om chockfasens olika faser och få bekräftat var man befinner sig samt att man är normal i det man känner och upplever. Själv har jag valt att läsa ganske mycket litteratur om sorg och sorgebearbetning. Det har varit till god hjälp för mig. Tror det är viktigt att våga "vara" i sin sorg och låta det ta den tid det tar. Men den är olika lång för alla och den går upp och ner.

Keps. Kul du har din pappas keps. Själv har jag en av mammas tröjor som hänger i garderoben. Skönt att ha något som de använt. I mitt vardagsrum så har jag mammas brudkista som jag fick för många år sedan. Hon ville jag skulle ha den. På den finns ett foto, ljus, buddha staty med jasminblomma, fjärilshårspännet som var det sista jag fick av henne, den lilla blå handväskan hon köpte på Rhodos, halsbandet med fjäril som hon bad mig hålla reda på när hon opererade hjärtat och en massa fjärilar. Man kan väl säga att det är ett litet minnesaltare.

Tänk att din pappa fick gå igneom så mycket och att det blev som det blev. Kan inte ha varit lätt för dig och din familj. Lova mig att du inte funderar så mycket på att du inte åkte dit i sommar. Du följde din känsla och det som kändes rätt då. Att se den människa man älskar inte mår bra och se hur de förändras av sin sjukdom är inte lätt för man vill ha dem som innan. Bara det är en chock i sig och det gör ont när man ser de förändras. Vet att min mamma inte hade velat ha det som hon hade på slutet för hon velat kunna göra det hon ville. Hon älskade att cykla på sin röda cykel hon älskade den frihet som hon kände att bara dra iväg. Hon var nyfiken, aktiv och ville göra saker hela tiden. Det orkade hon inte på slutet i hennes liv, men hon klagade aldrig. Vi var dock noga med att göra saker med henne fast hon var sjuk och låg på sjukhus. Fick veta att det inte var så vanligt på den hjärt avdelning där hon låg att de gav så mycket permisioner. Men de gjorde det för hon mådde bra av våra utflykter och bus. Tacksam för detta. Jag tror de visste när det var dax att gå vidare.

Glöm inte att han finns med dig, fast i en annan form. Följ din känsla så blir allt rätt.

Kram Lisa

Flisan. Du verkar så klok o stark. Fint med din mammas tröja i garderoben.

Jag mår skrutt. deppig o har mörka tankar, vill inget jättetrött o har ont i huvet varje dag som då o då går över i migrän. Sorge reaktion? Jag har gråtit mycket första 10 dagarna men nu känner jag inte så mycket bara en djup deppighet. Blir rädd, har jag blivit depremerad eller är det sorgen?  Mina svarta tankar gör det svårt för mig att komma igång med det jag behöver göra just nu som att sätta i gång att arbetsträna. Jag ska till AF i morrn o berätta hur jag har det så kankse det blir lite lugnare hoppas jag.   kram buddhina

#8 Ett tips till Dig..

Jag började blogga när min dotter dog. Det är bara för mig själv och mina två andra vuxna döttrar. Men jag lovar att det hjälper. Där ser jag också hur sorgen går upp och ner. Vissa dagar är ganska ok och andra skulle jag bara vilja ligga kvar i sängen. Den första tiden gick jag som på räls, hjälpte hennes man att ordna allt inför begravningsceremonin och stötta alla som var ledsna. Visst grät jag och skrek ut min sorg men för mig gick det rakt ner efter begravningen när jag kom hem igen. Min dotters familj bor 25 mil från mig så det är inte så ofta jag kan åka till dom och besöka hennes grav.

Nu har vi genomlevt hennes födelsedag och det var fruktansvärt jobbigt.

Kramiz

Xinluo..tack..

vad bra att du funnit ett utlopp för din sorg..det är jätte viktigt att inte stänga in den om man kan ge utryck för den.Jag prata om min pappa nästan varje dag o gråter då o då..jag har en kärleksfull man som är stödjande och så får jag healing av en vän.Jag börjar bli lite nervös för snart är det dags för begravning.. vi flyger upp till min hemstad på onsdag morgon och begravningen är på torsdag f.m  usch det kommer bli så jobbigt.Men vi ska igenom detta oxo. Jaghoppas det blir bättre efteråt eller kanske det blir sämre vem vet . i slutet av nästa månad ska vi på semester 2 v till värme o det blir bra. Jaghar haft ont i huvet i snart tre veckor o det visade sig att mitt blodtryck gått upp, inte så farligt men troligen som en följd av allt detta jobbiga.

kram buddhina

Nervööös för att gå på begravningen. ja rent av rädd..dessutom så är min biologiska mamma avundsjuk på att jag har mina extraföräldrar så nära och att jag sörjer Östen så djupt nu. Igår ringde hon och vill styra o kontollera var jag skulle sitta på begravningen.pust  jag kan inte fatta att min mamma hålle r på att bråka om sånt nu..jag skulle önska att hon kunde vara en stödjande hand istället för ytterligare en belastning.buddhina

Hej Buddhina.

Jag är en tjej på 25 som nyligen (känns det som iaf) förlorade mina båda farföräldrar väldigt plöttsligt och tätt inpå. Trotts att vi bode 6 timmar ifrån varandra och aldrig ens bott i samma land hade vi en mycket stark relation. Jag kunde prata om allt med dom och de hade alltid tid och intresset att lyssna. Vi pratade ofta öppet om hur mycket vi älskade varandra och hade jämt så roligt ihop när vi träffades. När farfar, som gick bort först, dog kände jag en enorm sorg och saknad.. hans humor var underbar och något som jag behövde för att avskärma mig från verkligheten.. Jag va även enormt sorgsen för min farmors skull.. dom skulle fira sitt guld bröllop samma år och ingen av dom var sjuka sedan innan så detta kom som en total chock! Jag pratade ibland med farmor om hennes saknad.. jag kunde inte föreställa mig hennes smärta att förlora sin livskamrat.. de hade ändå upplevt kriget ihop och mycket smärta. Jag kunde inte föreställa mig hennes ensamhet. Jag såg till att ringa ofta och vara positiv.. berätta vilken tur vi haft som fått något så värdefullt. Nu på senare år när jag själv hittat min livspartner känner jag ångest över vårat förhållande.. att det ska ta slut på samma sätt.. man delar en hel livshistoria tillsammans.. för vad? Ingen idé att vara alltför glad för i slutändan kommer en sån lidelse att det inte går att föreställa sig något värre.. detta är alltså mina innre tankar inte ett faktum.. ville bara undeerstryka det. Mina tankar har försvårat synen på mycket i förhållande-delen..

He Sessy.

Jag beklagar förlusten av dina nära o kära farföräldrar.  Vilken gåva att ha fått ha en sån nära relation tilld om som du haft.Själv fick jag aldrig ens träffa mina farföräldrar och kände knappt min mormor o morfar..så kan det oxo vara tyvärr.

Jag förstår att du saknar dom massor o det går nog egentligen aldrig över medans den omedelbara smärta dämpas lite med tiden.

Min extrapappas änka är nu ensam efter 53 år ihopa o jag kan inte ens föreställa mig den tomheten..usch

Själv är jag gift sedan 20 år och nu när jag mött döden så här nära uppskattar jag min man ännu mer o inser vilken gåva o nåd att leva i ett kärleksfulltt förhållande. Att det en dag ska ta slut på nåt sätt kan jag inte fatta och vill inte ens tänka så.För nu är det nu och jag ska älska så mycket jag kan medans jag kan för man vet aldrig när det är försent..

Jag tror aldrig kärleken försvinner den bär man alltid med sig levande som död kankse oxo??

Älska allt du kan och njut av nuet!! kram buddhina