Måste få ur mig detta….. Förlåt mig för detta långa inlägg!

Andra halvan av förra året va det antal sjukhusbesök för min morfar och hela familjen försökte att han skulle ha det bra och inte tänka på huset. Det va många läkarsamtal och mycket oro. Han hade problem med sitt hjärta och sina två njurar. Han åkte ut och in på sjukhus hela tiden. Fick hjärtinfarkter och mitt i allt så skulle man försöka vara en mamma och fru. Inte så lätt, då man stod morfar väldigt nära.

Vi ordnade till slut en kortidsboende, men det va många månader som han bodde på sjukhuset istället. Att se min morfar bli väldigt dålig och dessutom väldigt förvirrad, tog mig väldigt hårt. Ibland kände han inte igen oss, men i vissa stunder var han klar i huvudet.

Mitten av december fick vi veta att hans njurar höll på att lägga av och han skulle gå bort inom en månad. Min man och jag tog hem honom på nyårsafton och det va en bra dag/kväll för honom och oss. Den kvällen glömmer jag aldrig!

Första veckan i jan. blev det klart at vi skulle köpa en zooaffär i Lerum och jag är glad att morfar hann få veta det. Då mitt djurintresse kommer ifrån honom och mormor! Den 18/1 va jag hos morfar som vanligt på kortidsboendet och på kvällen tog sköterskan mig till ett rum och sa rent ut att det här väldigt nära och dem trodde att inom en vecka så skulle han gå bort. Min mamma kom lite senare och jag berättade vad sköterskan hade berättat och jag hade redan beslutat med samråd av maken att jag skulle va där hela veckan och vaka över min älskade morfar. Min mamma sa att jag inte behövde vara där hela tiden, men ingenting kunde rubba mig ifrån min ståndpunkt. Jag skulle vara där… Jag åkte hem den kvällen och dagen efter skulle jag bara göra ett ärende och sedan åkte jag till morfar. Personalen hade varit jätte gulliga och bytt till en större rum och ställt in en till säng, så att jag kunde sova i rummet. När jag kom dit satte jag mig brevid morfar och jag höll hans hand och sa till honom efter en lång tystnad att det va okej att lämna oss. Det va dags för honom att äntligen möta mormor och Amanda på Andra sidan. Dem väntade på honom. Det va en av dem svåraste sakerna som jag har gjort. Jag ville inte inte att han skulle gå ifrån oss, men jag vet också att han verkligen saknade mormor.

Efter det jag sagt vad jag ville till morfar så märkte man en kraftig försämring hos honom. Vi tror idag att han hörde mig och han gjorde sig redo att lämna oss. Mina föräldrar kom på eftermiddagen och klockan 21.30 kom sköterskan in och sa att det är inte långt kvar och hon frågade om hon skulle stanna kvar och det ville vi. Hon drog sig undan och jag satte mig ner brevid morfar och jag höll hans hand… Kl 22.00 somnade denna underbara man in och han fick äntligen träffa mormor och Amanda. Så som han har längtat….

Begravningen kom och det va verkligen hemskt. Jag höll på att bryta ihop totalt inne i kyrkan. Min familj va väldigt oroliga för mig, då jag tog hans död väldigt hårt. I samma vecka hade vi öppnat våran affär och allt va kaos. Hela begravningen va mycket fint. Många av våra släktingar kom, en hel del fd. arbetskamrater och vänner till morfar kom. Jag kommer ihåg speciellt när fd. arbetskamraterna gick fram till kistan och en av dem höll tal för morfar.Jag kom på att det va många som visste hur speciell denna man va. Och jag fick veta att morfar hade hjälp väldigt många "bråkstakar" att bli lugna på skolan han jobbade. Morfar jobbade som vaktmästare och va verkligen omtyckt av både barn och kollegor.

Morfar va inte bara speciell för mig, han va speciell för andra också. Jag är glad att jag fick veta det på begravningen. Allt kändes lite lättare då, på något speciellt sätt.

När begravningen kom, åkte alla till församlingshemmet och vi skulle äta tillsamans. Innan vi skulle äta, läste en kille ifrån begravningsbyrån upp ett brev som jag hade skrivit till morfar. Där jag skrev bland annat att han försökte ända sen jag va liten att få mig att dricka kaffe, men att han misslyckades hela tiden. Det va ett stående skämt mellan mig och honom. Jag berättade också om hans uppfinningar (Han va en uppfinnarjocke) och om hans enorma bilintresse som han delade med bästa kompisen Alfred. Att när dem pratade i telefon så visste man att man inte behövde ringa på några timmar till morfar och mormor, då det tog en enorm tid för dem två gubbarna att prata klart.

Det allra bästa som jag fick fram med brevet va att alla började skratta. För alla kände igen morfar i det jag skrev. Och det va syftet med brevet, jag ville att alla skulle minnas honom med glädje!

När kaffet kom, började alla småskratta då jag också fick kaffe. Jag sa att det där va ett sista försök ifrån morfar att få mig att dricka kaffe. Men han misslyckades som vanligt med detta….

Jag sörjer honom än och när jag skriver detta inlägg börjar tårarna rinna, då jag sörjer Amanda, mormor och morfar. Jag kan inte först hur jag kommer kunna leva utan dem i hela mitt liv. Jag försöker verkligen, men det är svårt!

Jag vill ha alla tre tillbaks som levande…. Snälla kom tillbaka, då jag behöver er!