Saknad
Min sambo dog för ett år sedan, den 8 oktober 2008, bara 40 år gammal. Han hade sömnapné och slutade helt enkelt att andas i sömnen. Tills denna dag har det varit en lång resa, vi har av olika anledningar, som jag inte tänker gå in på här, inte fått ha begravning förrän i lördags den 3 oktober. Äntligen fick vi komma till ett avslut, man har levt som i ett vaccum ett helt år. Samtidigt rivs allt upp igen. det känns som om man har ett sår med en lätt hinna på som nu revs upp igen, skrev en liten dikt om hur det känns:
Saknar "den där" blicken från ett ögonpar som log,
saknar andetag i natten som försvann den natt du dog,
saknar värmen i din närhet, en kärlek som gav allt.
Sorgen i mitt hjärta bär jag med mig överallt.
Kramar om Dig. Vilken vacker dikt, den säger så mycket. Att vänta på begravning ett helt år måste ha varit fruktansvärt jobbigt.
kram Kerstin
"Vandra i skönhet"
Kram Xinluo
Vilken fin dikt… Som Kertsin säger, så måste det har varit en fruktansvärd tid med att inte ha begravning förrän nu!
Kram
Sajtvärd för Sorgifokus. Välkommna in! :)
Tack!
Ibland orkar man skriva och uttrycka sig, vissa perioder är man alldeles stum…
Kram
Känner igen det där!
Kram
Sajtvärd för Sorgifokus. Välkommna in! :)
Kan inte föreställa mig hur en så lång process ska kännas… Som om inte sorgen och saknaden vore nog så tung…
Vi ska begrava min pappa om två veckor och det känns som en lång tid med många frågor och funderingar. Jag är rädd för att din målande beskrivning av hur ett sår rivs upp även kommer att passa in på min pappas begravning.
Men som sagt var, ett värdigt avslut är av stor betydelse.
Oerhört vacker dikt!
Varma kramar// Ingela
Starta ny diskussion