Jag är en tjej på nyss fyllda 38 år som alltid haft en daglig och nära kontakt med mina föräldrar.

Jag kan nu inte förstå det som hänt. För en vecka sedan dog min älskade pappa, på min födelsedag… Han blev 77 år och hade inte visat några som helst tecken på sjukdom. Tvärtom har han verkat ovanligt pigg och glad de senaste åren. Visst hade han diabetes, som han skötte prickfritt, och en pacemaker insatt för några år sedan pga hjärtflimmer. Men han var också "stammis" på sjukhuset då han åkte dit på täta hälsokontroller och skulle aldrig stanna hemma i onödan. Han var helt enkelt mycket nogrann med sin hälsa. Min farmor blev 100 år och 14 dagar och somnade lugnt och fridfullt in utan några större krämpor och med huvudet i behåll. Så man har ju alltid trott att pappa skulle få leva åtminstone 10 år till.

Jag brukar ofta tänka på vilken rädsla jag har för att förlora mina nära och kära. Jag har sagt till min sambo och mina vänner att mardrömmen vore om man fick ett samtal på natten där man fick veta att något hänt någon man älskar. Natten till fredag förra veckan ringde min mamma och sa att "pappa är dålig och jag har ringt ambulans." Jag sa att vi (jag och min sambo) skulle åka till akuten så ses vi där. Jag irrade runt i lgh och fick till slut på mig kläder. Innan vi åkte ringde jag upp mamma för att höra var de var någonstans. Mamma grät och sa att de fortfarande var kvar hemma och att ambulanspersonalen arbetade med att återuppliva pappa. Vi åkte direkt hem till mamma och pappa och som tur är bor vi på samma område. Det var som en mardröm att se de två ambulanserna på uppfarten. Jag möttes i dörren av min livrädda mamma och från övervåningen kunde vi höra dunket från defibrillatorn. Min bror kom kort därefter och vi fick då precis veta att det fått igång pulsen på pappa. Vi satte oss vid köksbordet och kramade varandras händer och bad att allt skulle gå vägen. När de så kom bärandes med pappa nedför trappan kunde jag inte se något som helst liv i hans kropp. Han var helt gulvit, naken och munnen var full med saliv. Den synen glömmer jag aldrig…

På akuten fick vi vänta i ca 10 smärtsamma minuter, pendlande mellan hopp och förtvivlan, innan doktorn kom och sa att det inte fanns något mer de kunde göra. Den overklighetskänsla man kände och fortfarande känner är så svår att beskriva. Min mamma, bror, sambo och svägerska fick ta farväl av pappa inne i ett iordninggjort rum på akuten. Vi kramade, pussade och pratade med pappa. Jag ville bara att han skulle titta upp på mig och hålla om mig och säga att allt var bra, han såg ju ut som vanligt, som när han sov….

Nu vet jag verkligen vad det vill säga att förlora någon man älskar. Jag har aldrig känt en liknande smärta. livet vänds upp och ner på ett ögonblick.

Är också ledsen för min mammas skull. Hon sover hos oss nu och det känns så tryggt att ha henne nära. På dagarna går vi hem till hennes och pappas hus och försöker att göra vardagliga saker, laga mat, se på Tv mm. Jag är tacksam för att jag har min mamma, bror med familj och sambo. Vi hjälps nu åt att stötta varandra.