Mamma..
Min mamma tog sitt liv för 2 år sedan.. (2 mars 2007) Vi bodde aldrig tillsammans då jag var fosterhemsplacerad, men det hör inte hit.
Det känns som att det var igår som min fosterpappa ringde och berättade att min mamma inte levde mer. Även fast dt var väntat då hon mådde dåligt och jag visste att hon ville dör, så kom det som en chock. Jag grät i en timme. Sedan så var det bra.
Min bror fixade begravningen. Vi åkte upp (ca 100 mil) och jag fällde inte en tår under cermonin. Alla grät, förutom jag. Jag var arg. Arg och besviken på att hon lämnade oss. 2 år senare så är jag fortfarande lika arg och besviken..
Idag (11e mars) så fyllde jag år. Den dagen på året som jag hatar allra mäst. Önskade hela dagen att mobilen skulle ringa och hon skulle sjunga för mig. Men telefonen ringde aldrig. Jag saknar min mamma.. Hon var min bästa vän.
Jag har under de här två åren bara sjutit tårarna åt sidan. Och sorgen. För varje dag som har gått så blir det bara svårare.. Jag kan inte gråta ner än att det rinner två ensamma tårar ner för mina kinder.
Mammas sista tid så tjatade hon om att hon ville bli mormor. Jag var knapt 19 då..
Det datumet som min mamma hände sig i sin egen lada, på samma ställe och med samma rep som hennes man tog sitt liv lite över 3 månader innan, så skulle jag ha varit hos henne. Det var sportlovsvecka och vi hade bestämt att jag skulle vara hos henne den veckan. Men jag åkte aldrig.. i 2 år så har det ekat i mitt huvud "tänk så hade jag åkt.. hade hon levt då..?" Det känns som att det säkert inte skulle ha hänt, om jag hade varit hos henne..
Det var lite om min mamma och mina tankar..
// Lowe. Medarbetare på hår.ifokus.se
Vill krama dig………….
Ensam - men stark!
![[kalelo]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
*kramar om*
Troligen hade det hänt ändå men kanske inte just då. Du ska inte lasta dig själv för din mammas val du hade inte kunnat göra något i längden ändå. Har oxå rannsakat mig själv för att komma på om jag hade kunnat gjort något för att mina bröder inte skulle ta sina liv men kommit fram till att det var deras val som jag inte hade kunnat påverka. Kram
Fy, vilken berättelse. Man glömmer lätt bort hur dåligt människor kan må. Du har all rätt att vara förbannat. Samtidigt är vi bara människor med en massa brister och fel. Och när man mår dåligt är det svårt att tänka på andra och annat.
Min första man tog livet av sig på min 30. födelsedag för att jag hade lämnat honom. Vår dotter var då 5 år.
Jag var länge förbannat. Hans dotter hade behövt honom och för mig är födelsedagar inget mer att fira.
Jag har andra i min omgivning som tog livet av sig och jag ser hur deras familjer lider. Och inte bara lider, deras liv är ofta förstörda.
Vad som är viktigt är att du har någon att prata med. Det kan man inte skjuta undan hur länge som helst. När den egna mamman har hängt sig är det fruktansvärd allvarligt och kommer att påverka ditt liv oavsett.
Du skriver att din mamma hände sig i sin egen lada, på samma ställe och med samma rep som hennes man tog sitt liv lite över 3 månader innan. Då förstår man hur dåligt hon mådde av det som hade hänt henne. Synd att hon inte fick hjälp.
Men det borde aldrig vara barnens uppgift att hjälpa och ta hand om sina föräldrar när de mår dåliga. Och hon mådde alldeles för dåligt för att du som hennes dotter hade kunnat hjälpa henne. Sånt borde en professionell vuxen hade gjort.
En mamma ska vara en mamma och vara stark och tröstande och alltid vara där för sina barn. Men så är inte livet…
Din mamma ser jätteledsen ut på bilden. Hon mådde nog verkligen så dåligt att hon inte klarade av att leva längre.
Stor kram och ta hand om dig. Hoppas du kan förlåta henne nån gång.
Alla katter har rätt att leva! Döda problemet inte katten....Besök oss gärna på Hittekatter.ifokus och på Djurskydd.ifokus
Vill bara krama om…..
Känner som de andra, vill stötta dig. Ta inte på dig ansvaret för hennes död, det känns troligtvis värre då… Kram
Tack alla..
har inte svarat förut då jag inte ens har velat läsa tråden..
// Lowe. Medarbetare på hår.ifokus.se
Känn ingen skuld.. Min mamma tog sitt liv för två månader och tre veckor sedan. Hon hade ringt mig ett par timmar innan, men jag hade mobilen avstängd. Undrar så mycket vad hon hade velat säga, men jag tror att hon bara velat prata en sista gång. Jag vill iaf tro det. Hon hade bestämt sig, det var det sista försöket av flera denna sommar… Och så slutgiltigt, hon hoppade framför ett tåg. Jag gråter så mycket, kan inte förstå att det har hänt. Men jag känner ingen skuld. Inte heller ilska. Mest uppgivenhet för att vi inte kunde göra mer, är så ledsen för att det blev som det blev. Kan inte förstå hur man kan må så dåligt att man tar sitt liv.
O jag väntar varje dag på att hon ska ringa mig. Jag tar upp min telefon och är på väg att ringa henne, men så kommer jag på att det går ju inte. Hela tiden påminns man…
Många kramar till dig!!
/Chatarina
Sajtvärd för Sorgifokus. Välkommna in! :)
Starta ny diskussion