Jag måste bara få berätta....
Natten till i måndags dog min pappa efter en vecka i respirator. En vecka tidigare fick han ett hjärtstopp och ingen vet hur länge han låg där innan han upptäcktes. Hans skador blev så allvarliga att läkaren i söndags samlade min familj och berättade om deras beslut att avsluta respiratorbehandlingen.
Min pappa är död. Jag kan inte förstå. Jag trodde aldrig att det kunde kännas så här, har aldrig insett vilken otroligt stor roll han faktiskt spelat i mitt liv. Vilken trygghet han varit, även om vår relation aldrig varit av det öppet nära slaget. Det är så värkande tomt. I mitt huvud går samma slinga av bilder, om och om igen. Min pappa på vår sista semester, bara 3 veckor före hans död. Sjukhussängen, alla slangar. Han har kramper och jag känner knappt igen honom. Jag ser honom och kan inte förstå, hur kan det här hända? Hur kan det här vara mina pappa? Det är det inte, intalar jag mig. Det är bara en mardröm, det är någon annans liv. För han kan inte INTE finnas. Han måste finnas. Telefonen ringer mitt i natten och mamma kommer ned för trappen till mig. "Nu är pappa död" säger hon med mjuk röst. Just den meningen: "Nu är pappa död" går på repeat i mitt huvud.
Jag kan inte förhålla mig till det här. Jag vet inte HUR jag ska förhålla mig till det här. Världen stannade upp helt plötsligt och jag vet inte hur jag ska få den i rörelse igen. Jag vet inte om jag vill. För när den kommer igång igen är det utan honom. Ingenting kommer någonsin att bli detsamma igen. Mina barn kommer aldrig att träffa sin morfar. De kommer aldrig att få tillbringa några somrar i det stora vackra huset som deras kusiner fått göra. Jag kommer att vara tvungen att bli vuxen utan min pappa. För det har jag precis insett, jag är inte ens nästan vuxen. Jag har alltid trott att jag var 23 år och vuxen. Inte en chans. Jag är ett barn som förlorat sin pappa.
Jag förstår precis hur du känner dig…
För mig så va det likadant med min morfar som dog i jan i år! Han har alltid funnits där i hela mitt liv… Han fick mig att bli intresserad av djur. Det är tack vare han och mormor som fick mig att våga köpa och satsa på en djuraffär.
Jag har alltid sett honom som den starka och den påhittiga… Morfar och mormor fanns vid min sida, när jag hade det tufft i livet. Kände mig lugn när jag va hos dem. Vi har alltid stått varandra nära och det blev nämre när min mormor dog för 5½ årsen. (Det känns som det va igår som dem bägge dog).
Det sista halvåret i hans liv, fick vi se honom bli sämre och sämre och sämre… Ifrån att vara klar i huvudet till att bli förvirrad, att se honom kämpa med att acceptera att han skulle aldrig bli frisk. Han trodde att han skulle leva tills han va 110 år gammal. Han ville inte dö. På slutet kände han inte igen mig och min lillebror. Inte ens min mamma, hans enda barn.
Den dagen när han gick bort, va jag ensam med honom på förmiddagen och jag satte mig brevid honom och tog hans hand. Han va vid den tiden medvetslös. Det här är en av dem värsta sakerna som jag har gjort i mitt liv… Men jag bad honom att släppa taget, det va dags för honom att möta mormor. Han måste hjälpa henne med att ta hand om min änglaflicka som dog ett halvår innan mormor dog.
Läkarna hade sagt att det skulle ta en vecka för honom att somna in, men efter jag hade bett honom att släppa taget, blev andningen mer lugn och till allas vår förvårning och sorg dog han senare på kvällen. Jag va där vid hans sista andetag och jag höll hans hand….
Det här blev ett långt inlägg om mig själv, men jag hoppas med att genom att jag skriver om min morfar är att visa dig att du är inte ensam. Vi finns många här som vet hur du har det och vi kommer stötta dig i din sorg.
Din sorg kommer alltid vara med dig… Men kom ihåg att din pappa lever vidare i dig och din familj. Minns honom med glädje!
Tiden kommer inte läka din sorg, men den kan lindra lite. Acceptera sorgen som din följeslagare. Låt sorgen lära dig livets hemligheter…
Kan man inte acceptera sorgen som sin följeslagare i livet, så kommer man sjunka och man kommer aldrig upp igen vid ytan igen.
Om du tycker att sorgen är väldigt svår att hantera, så rekomenderar jag starkt att du bokar en tid hos en kurator. Han/hon kan ge dig "verktyg" hur man hanterar denna här ofattbara förlusten…..
Kram/ Chataina
Sajtvärd för Sorgifokus. Välkommna in! :)
Starta ny diskussion