Jag beklagar din stora förlust.

Det är inte lätt och man tror inte att det någonsin kommer att bli bättre. Men…. på något konstigt sätt blir det det.

Man måste lära sig leva med sorgen och minnena.

Det kommer att ta tid men det går.

Vet du… Du har rätt att reagera på vilket sätt du vill på begravningen. Det finns inget rätt eller fel i sorgen.

Styrkekramar!

Tack Gunilla!

Nu har jag verkligen förstått att livet inte är så lätt….

Att vara människa är visst en svår uppgift…..

Men man läser ju dagligen om människor som drabbas av fruktansvärda saker och som, trots allt, faktiskt lyckas gå vidare.

Just nu känner jag mig väldigt svag och sårbar, men styrkan kommer kanske med tiden.  Hoppas det i alla fall…..

Kram//Ingela

Vi är många som lyckats gå vidare och jag är säker på att livet är den hårdaste skola vi går.  Vi är alla här för att ta del av både glädje och sorg.

Kram!

man kommer alltid sakna sin anhöriga, men man kommer kunna gå vidare när en tid har gått förbi, jag känner än idag att jag inte kan gå vidare efter min farfars död, han dog 4 okt 2008 så det är mer en ett år sen.
Men jag tror det är så att jag känner skuld för att jag inte besökte honom mer när mamma och pappa åkte och besökte honom så det är nog därför. Men ta det som det kommer det kommer gå över, håll inte inne din sorg utan få ut det oavsett om du är hemma hos någon gråt ut om du behöver.. Det är bästa man kan göra, det är bästa medicinen

Hur gick det på begravningen??

Många kramar/ Chatarina

Tack för all fin respons!

Idag känns det väldigt tungt. Har inte sovit inatt p g a tankar,  bilder och grubblerier. Klumpen i magen är större än någonsin och det värker i mitt hjärta. Tårarna rinner hela tiden. En naturlig del i processen antar jag…

Begravningen motsvarade våra önskningar och det var otroligt vackert, men samtidigt så overkligt….                          Min pappa var en skogsmänniska därför var kistan klädd i gran- och tallkvistar med kottar och röda rosor. Ett vackert foto som jag tagit på pappa någon månad tidigare stod på kistan med tända ljus omkring. På fotot är pappa klädd i sin gamla slitna helly hansen tröja och kepsen som han alltid bar och hans glada blick lyser bakom glasögonen under kepsens skärm.

Jag har sagt i många år att jag borde köpa mig en kamera och på sensommaren gjorde jag det. Av någon anledning fotade jag min pappa mer än någon annan……

Vi var, då kortet knäpptes, ute vid vår lilla stuga vid sjön dit pappa ofta åkte för att koka sig en kopp kaffe över öppen eld. Jag minns att vi satt och myste med varsin kaffekopp och mammas hembakta bullar. Jag är så otroligt tacksam att jag fångade den magiska stunden på bild…

Då vi var endast 15 personer i ett litet vackert kapell kändes det otroligt intimt och starkt. En fantastiskt duktig solist som spelade piano och sjöng förstärkte de övermäktiga känslorna. Hon sjöng "när löven faller" Carola, "tro"  Marie F., "håll mitt hjärta" Björn S., "stilla ro och nära" Åsa J. Hon spelade även den vackra Jämtlandssången, då min pappa var jämtlänning.

Vi var som sagt mer än nöjda med ceremonin och det kändes bra att med nära och kära få dela upplevelsen. Efteråt pratade vi om allt möjligt, fina minnen mm.

Pappa jag älskar Dig och min saknad är obeskrivligt stor // Ingela

Låter fint =)

Behåll dina minnen, när du känner att det är jobbigt, sätt dig ner i soffan ta en kopp kaffe/te eller annan varm dryck och sänk ner belysningen tänd MASSOR med ljus och kolla på foton och minns alla glada stunder. Det bästa man kan göra är att göra något sånt. Jag har dock inte gjort det själv eftersom jag är rädd för att börja gråta och aldrig kunna sluta =(

Tack Pandiz för alla fina och goda råd.

Fotografier på min pappa har jag svårt att titta på just nu, men den tiden kommer väl…

Det är viktigt för mig att umgås med nära och kära den här tiden. Min älskade hund är också ett stort stöd. Han bidrar till att jag kommer ut i skogen, där jag samtidigt får "andas" och hämta ny kraft.

Hoppas du hittar bra sätt att bearbeta din sorg på. Att släppa ut sin sorg i tårar är mycket viktigt, men det är nog väldigt individuellt när och på vilket sätt man väljer att göra det..

Skickar dig styrkekramar // Ingela

#8 varsågod =)

Är glad att bidra till något =)
jag själv satt och prata med min kusin 31 okt om morfar och farfar och även moster som gick bort. Och det var skönt att prata om det. Pratar inte så ofta om dem med andra skriver i min blogg om det.