Jag känner att jag måste få skriva av mig lite. Trots att det är hela 85 dagar sedan min allra bästa och käraste vän gick bort.

Jag önskar jag kommer ihåg mer från då jag var mindre. Kommer ihåg mer från av dem första åren med dig. Jag var fem år, du var bara några veckor när vi träffades för första gången. Om jag minns rätt så kom jag med mormor hem till mamma. Jag klev ut ur bilen och du kom springandes över gårdsplanen. Du hoppade mot mig, och jag skrattade. Jag var så lycklig över att ha fått en hundvalp. Både du och jag växte så det knakade. Mamma ställde upp i en massa utställningar med dig. Du vann ett certifikat, ett till och sedan ännu ett. Du blev både Svensk och Norsk champion och vann en massa stora tävlingar. Du smälte många hjärtan. Nästan alla mina vänner har något minne med dig. Du fanns liksom alltid där när man var ledsen eller ville prata. Du var mer än bara en hund, du förstod. Du var nästan som en människa. Så klok och lugn. Det är så svårt att fatta att du verkligen är borta..

Jag hade precis släppt ut min häst i hagen, den 3 november 2009. Det hade gått bra när jag red. Jag var glad. Mormor stod på stallplanen och kollade på mig när jag sa hejdå för idag till hästen. Mormor såg på mig. Sa att hon var tvungen att berätta något. Det var nästan så att jag förstod vad det var. Men jag kunde inte tänka mig det. Hon berättade att Åke ska avlivas imorgon. Jag såg på henne i någon sekund. Ville inte fatta att det var sant. Tårarna började forsa ner. Jag grät och grät i hennes famn. Jag var så ledsen. Jag stod stilla med henne i någon minut innan vi gick mot bilen. Åke satt i framsätet. Väntade otåligt på att få komma hem och äta. Dem gråa hårstråna visade tydligt att han var till åren. Han var sjuk, hade dåliga ben, öronen var inflammerade. Jag visste mycket väl att det var bäst för honom att få somna in. Men jag ville inte fatta det. Han fick ligga i min famn hela vägen hem. Jag grät hela tiden. Jag grät så mycket så att jag knappt kunde prata.

Den kvällen tillbringade jag med Åke. När bara jag var vaken smög jag in till honom där han låg i sin del av soffan. Jag grät i hans päls och berättade att han var den bästa hund som finns. Hur mycket jag älskade honom och att det var bäst såhär. Jag kramade om honom hårt flera gånger innan jag gick och la mig. Under natten vaknade jag många gånger av att han kom in och la sig hos mig.

Den 4 november 2009. Dagen då det var dags. Jag gick i skolan som vanligt. Men fick sluta tidigare så att jag skulle hinna hem till mormor och ta farväl. Jag var så nedstämd under den tid jag var på skolan den dagen. Jag kunde inte koncentrera mig på att jobba. Jag fick kämpa för att inte börja gråta. När jag sedan kom hem umgicks jag med Åke. Tyvärr var jag så himla trött över att ha sovit så oroligt under natten, så jag somnade i mormors säng. Sov timme efter timme tills mamma kom och ringde på dörrklockan. Hon skulle hämta Åke. Det var dags nu. Jag hann bara krama honom lite snabbt, för han ville gå till mamma. Han ville såklart gå ut och var nyfiken på vad som skulle hända. Jag grät så tårarna rann som floder nedför kinderna. Mamma grät. Mormor grät. Mamma hade köpt en hel falukorv till Åke som han skulle få äta så mycket han ville av innan han skulle gå in till veterinären. Jag satt på kna på golvet i hallen när jag såg honom försvinna utför dörren en sista gång. Dörren slogs igen med en smäll. Jag har aldrig varit så ledsen förut!

Senare ringde mamma. Berättade att Åke hade somnat in. Veterinären, som är en bekant till mamma, hade sett till så att allting var lugnt. Han hade tänt ljus och hade givit Åke en sömnspruta så att han somnade i mammas knä på golvet. Han hade snarkat och sovit så djupt. Sedan hade veterinären givit honom själva avlivningssprutan och han somnade in förevigt i mammas knä.

Saknaden gör ont inom mig. Jag glömmer aldrig min älskade vän, Åke. Som fanns med mig under åtta år. Jag älskar dig, min underbara hund.

Blev lite mycket text, men ingen måste läsa allt. Ville bara skriva av mig.

Mastino's Outbreake "Åke"

2001-05-17 ~ 2009-11-04