Som ett slag i magen , som en smäll över ansiktet fick jag samtalet i onsdags 14/10 förmiddag kl 11,21.

Det var Lasse (mitt ex) som ringde, han frågade om jag var ensam, jag förstod först ingenting,, varför frågar han det så innerligt.

Sedan kom det.
Jag måste ta det här på telefnen och jag hoppas att du förstår. Jesper är död.
VA??? Ja du hörde vad jag sa, han körde ihjäl sej på moppen inatt.

Jag trodde hela världen rasade samman, att golvet försvann under mina fötter. Vad faaan är det han säger egentligen?

Det kan inte vara sant?!?!
Jag kände hur benen vek sen under mej och jag stod på knä och bara dunkade huvudet i mina händer, min älskade pojke, han är ju som en son för mej,, älskar honom som min son, detta kan inte vara sant. Tankarna for runt i skallen på mej och jag visste inte vad jag skulle ta mej till.. Med stackars Lasse i luren som tar sej för att ringa mej och tala om för sitta där och höra på mej som blir fulkomligt hysterisk och förtvivlad, som om han int had nog med sitt?!?! :-( Jag tänkte inte så långt, tänker fortfarande inte. Tänker ingettning.. är helt tom och borta.
Jag har förlorat en del av mej själv och denna bit kommer bara fyllas med ett tomrum av saknad och länktan och minnen. Lilla lilla Caroline,, har du inte fått vara med om nog i din unga ålder. Min älskade tjej, jag finner inga ord för vad jag känner.  Jonatan, Miranda och Hampus. mina älsklingar har förlorat sin bror.

Tårarna rinner nedför mina kinder, som en kniv sticker det i hjärtat. Jag har inga ord, det finns inga ord, det finns ingen rättvisa..

Jesper,, endast 15 år gammal, hade knappt börjat livet förrns det tar slut.
Var det hans mamma som ville ha honom åter? Var det ödet? Vad det än vad så gör det så ont i mej, jag kan inte andas, känns som jag ska kvävas. Jag kommer aldrig att förstå, aldrig acceptera men kanske lära mej leva med denna smärta. Då jag måste, jag måtse för mina barns skull och jag vet att du skulle vilja att vi forsätter våra liv.

Du underbara spralliga glada kille med glimten i ögonen hela tiden, och med en känslighet inte av dess like, en känslomänniska som mer eller mindre alltid var glad.

Jag älskar dej Jesper, kommer alltid att göra och saknaden är enorm.

Puss mitt hjärta.

//Bonusmamman