Men såklart man kan känna sorg om man önskar något man känner att man kanske inte kommer att få… Sorg är ju en av dom starkast känslor vi har..

Fundera inte hurvida du kan känna eller ej,, såklart du kan,,

Kanske att din sambo känner sej mera mogen om ett tag,, eller att du blir så pass mogen inuti och känner att du vill så gärna ha barn att du inte kan stanna hos honom,, ett val bara du kan ta. Mycket svårt och jobbigt för dej,,, Jag har ju barn så jag kan bara föreställa mej din smärta..

Kramar Linda

#1 Tack! Jag känner ibland bara att det inte är något man borde sörja, man borde ju leva livet. Jag fyller 25 i sommar och ser livet rinna genom fingrarna utan att jag gör något vettigt av det. Jag längtar efter barn, har varit gravid en gång men gjorde abort just för att killen inte kände sig redo. Men sorgen finns där, den biter och sliter inuti. Kanske den biologiska klockan som ringer, vad vet jag.

Det nästan värsta är att jag vet att jag skulle bli en bra mamma, barn jag haft att göra med lyssnar bra på mig och tycker om mig.

#2 men såklart kan man sörja det… Leva livet,, vad e det då? vad gör man då exakt? Man kan ju leva livet fast man har barn,, men inte på samma vis…

Men vad säger din kille när du tar upp ämnet? Varför är han inte redo?

Sedan den kanske svåraste av frågor,, är den killen "värd" att leva med resten av livet om du vet att du inte kommer att kunna få barn? Hur viktigt är barn för dej? Det kan ju bara du svara på…

Kram

# 3

Jag tror att leva livet utan barn innebär att man reser, provar på nya saker och försöker hinna så mycket som möjligt. Jag har dock inga ambitioner på det.

Killen säger att han vill ha barn, men inte än. Han vill ha ett stadigt jobb innan och det är ju då smart iofs men som jag anser det går det inte att planera för barn sådär. Jobb kan man ju skaffa innan men hur man än vrider och vänder på det så kommer aldrig den där "perfekta" tidpunkten att skaffa barn. Det tar ju trots allt 9 månader innan den kommer ut, mycket hinner ändras på det. Och när den sen kommer blir det aldrig som man tänkt sig. Mina föräldrar hade inga stadiga jobb när jag kom till, dom fixade ändå.

Hur planerade du innan barn?

Oj,,, hehe jaaaa du,,,,, om jag säger så här,,

Jag har 4 (6) barn och bara 2 är planerade..

När jag fick mitt första barn ( Jonatan) var jag bara 17 år och det var ju inte precis planerat,, Oj hoppsan,, jag är gravid,,,, inte så smart men det har gått väldigt bra tack vare en stor och stöttande familj från båda håll,, pappan var lika ung som jag.

Mitt andra barn ( Miranda) är väldigt planerat, då var jag 25, och en annan pappa. 3.e barnet vid 27 år. (Hampus)  (samma pappa) då hade jag spiral så det var ju inte planerat heller men såklart iaf välkommet..

Sedan skulle jag inte ha flera barn,,, allt frid och fröjd,, Jag ich pappan separerade sedan efter 9 år tillsammans.

Träffade en annan man ganska tätt inpå, men kände ganska snabbt att det var för tidigt inpå min separation,,, var i från varanda i ca 1 år. Sedan började vi umgås, men bara som vänner.. sedan en kväll.. OJ,,, vad hände.. ja du vet,,,, 3 veckor senare visade gravtestet pos.. attans jävla skit… Om det finns att läsa på min hemsida under mina flickor. http://www.englaflickorna.com/flickorna/Vara%20flickor.html

efter det kände vi båda att vi ville ha ett gemensamt barn,, Så kom Tristan. Så bara Miranda och Tristan är planerade, men alla är lika älskade.

Jag har ju oxå 2 bonusbarn sedan mitt tidigare förhållande,, Caroline och Jesper,, (Jesper lever tyvärr inte mer) Finns en tråd om det här inne på sorg.

Sedan har jag en bonusdotter Emilia som är min mans dotter.

//Linda

# 5 Ja det var ju minst sagt oplanerat =)

Det är precis det som jag försökt förklara för killen, om han inte känner sig mogen är ju det en sak men att skylla på att vi måste planera in i minsta detalj känns bara onödigt. Barn är något vackert som man blir välsignad med, man kan inte välja när och hur och var det kommer. När är väl egentligen det enda man kan något sånär styra över.

Det måste ju ändå vara härligt att vara sån stor familj, det har jag saknat i min uppväxt, en nära kontakt med syskon och anhöriga. Jag har en helbror och en halvsyster som bott i andra änden av Sverige men ändå har jag känt mig ensam hela min uppväxt.

Måste bara skriva av mig lite.. Jag har det nog jävla jobbigt med att jag verkligen vill ha barn, så det blir ju inte direkt lättare när man får höra talas om att nästan varenda j***l i min och killens bekantskapskrets ska ha barn typ nu.

Det känns helt galet dåligt, men att förklara det för någon funkar ju som inte. Bara att gratulera och se glad ut medan tårarna och, faktiskt, avundsjukan bränner bakom ögonlocken :(

Absolut inte så att jag missunnar någon detta, jag känner mig bara så sorgsen och deprimerad när jag inte får något barn själv. Jag vill verkligen ha, och så fort som möjligt. Alla planer kring detta är klart, jag väntar bara på att killen min ska bli "redo"

jag känner  stor  sorg  över  en man   som jag inte kan få  för han är upptagenoch jag  vill  inte ta  någon annans  man…jag känner    verkligen  sorg,

#8 Den sitsen har jag med suttit i, det är verkligen inte roligt. Men det går att komma över, hoppas du lyckas snart eller i bästa fall får honom ändå :)

Madness ,jag vill liksom inte  glömma  honom..

# 10

Jag förstår din känsla precis, det finns alltid en gammal olycklig kärlek i bakgrunden. En sån som man aldrig riktigt kommer över, utan som finns med hela tiden. Jag har en sån jag med, jag fick aldrig honom för att han var upptagen. Nu har jag pojkvän när han blivit singel, och även om det kan låta väldigt grymt så finns tanken där att OM han nånsin skulle visa sig intresserad av ett förhållande så skulle jag nog tänka över att lämna min nuvarande för att vara med honom.

Hur gammal är du? Jag är snart 25, och denna olyckliga kärleken har funnits med sen jag var 13. Det är en sån där känsla som riktigt skär i hjärtat när jag tänker på honom. Men jag är ändå på nåt sätt glad över att jag aldrig fick honom där när jag gick och trånade i högstadiet. Hade vi blivit tillsammans då hade vi nog gjort slut ändå. Och om det skulle falla sig så att vi nån gång får en chans, finns det ju egentligen ingenting som säger att han är denna perfekta kille som skulle kunna finnas där ute för just mig. Han är glömd men inte borttappad kan man säga, jag har kommit tillfreds med tanken att det aldrig kommer bli vi.

Det gör dock inte din situation kanske något enklare men förhoppningsvis kanske du finner nån form av stöd i att det går att komma vidare.