1964-65

Birgitta är så lycklig. Hon är gravid. Per som snart ska fylla tre är stormförtjust.

   - Hon ska heta Katarina, mamma. Och så ska vi kalla henne för Kattis. Det har jag bestämt.

Birgitta skrattar och lyfter upp honom.

   - Men det kan vi ju inte bestämma nu. Tänk om det blir en pojke då?

   Hon rufsar om i den blonda kalufsen.

   - Nej, det blir en Kattis, så det så.

   Per visar alla sina små tänder och det glimmar i de blå ögonen.

   - Lilla gullegubben. Du är bra go du.

   Men det finns en sak som stör Birgittas lycka. Snart kommer Åke hem från jobbet och hon ska berätta nyheten för honom. Hon vet att han inte kommer att bli glad. Han vill inte ha fler barn. Birgitta suckar djupt när hon tänker på honom. Det hade ju varit så bra. Från början. Att det skiljer arton år emellan dem kan väl inte vara orsaken. Huvudsaken att man älskar varandra. När hans första fru dog kände Birgitta redan familjen Olsson och deras fyra flickor. En kärlek växte fram. De gifte sig och efter något år fick de Per. Och nu ville Åke absolut inte ha fler barn. Fyra flickor och en liten pojke räckte minsann mer än väl.

   Nu är i alla fall Birgitta med barn igen och hon måste ju berätta det för sin man. I samma stund hon tänker detta hör hon ytterdörren stängas. Svarta prickar flimrar framför hennes ögon och fuktiga händer håller i ledstången när hon går nedför trappan.

   - Vad är det med dig, har det hänt nåt, eller varför ser du ut så där?

   Han plockar med fingrarna och ögonen sticks som tusen nålar.

   - Åke … jag är med barn.

   Käkmusklerna spelar under huden.  

   - Med barn! Med barn! Det är inte mitt barn, i så fall! ryter Åke med sammanbitna läppar och pekar mot hennes mage.

   Fast hon vet att han inte vill ha fler barn är smärtan rent outhärdlig. Att höra hans röst säga att det inte är hans barn. Ansiktet drar ihop sig och gråten kommer. Hon är ensam. Ensam om barnet hon bär på.

Det är september och dags att ta upp potatis. Åke har brutit armen och Birgitta är tvungen att göra allt själv. Efter ett tag stannar hon upp och magen drar ihop sig i kramp.

   Hon stapplar hem och in i huset och faller ned på sängen. Händerna är knäppta om magen.

   - Gud, hjälp mig, låt inte barnet komma nu!

   Så småningom upphör smärtan och hon tackar Gud och ber honom om beskydd över barnets liv.

   Doktorn är orolig för Birgitta. Hon har gått ner tio kilo under de drygt sju månader som gått. Han konstaterar att hon fått en rubbning i hormonbalansen och att de måste hålla henne under uppsikt med täta kontroller.

   - Snart är det dags, säger Birgitta till Pelle och rufsar om lite i hans blonda hår.

   Hon tar en tomat från den överfyllda skålen på köksbordet. Redan i början av graviditeten bytte hon ut

frukt mot tomater. Hela tiden har hon varit galen i den röda grönsaken. Och bränt hårdbröd.

   Pelle lägger örat emot den runda magen och lyssnar.

   - Oj, vad hon sparkar mamma. Hon kanske vill komma ut nu?

   - Nej, inte riktigt än. Om snart fyra veckor.

   - Åh, vad spännande. Undrar hur hon ser ut?

   - Men Pelle, det kan ju faktiskt bli en pojke. Det blir väl bra det med.

   - Mm, men det blir en Kattis, säger han och ler mot mamma med hela ansiktet.

   Vilken tur att hon har Pelle att dela glädjen med. Han brukar sätta sig bredvid henne vid pianot när det blir livat i magen. När hon börjar att spela och sjunga blir det lugnt därinne. Samma melodier om och om igen. Det verkar som sömnmedel för den lilla. Det blir stilla, ända tills hon slutar att spela.

   Hon går ofta och ställer sig framför spegeln och ler stolt för sig själv. Hon är nog vackrast i hela världen med den här underbara magen.

   Klockan är 04.30 den 3:e januari 1965. Birgitta vaknar av våldsamma smärtor. Sammandragningarna får henne att vika sig dubbel. Sprängande värk i magen, runt ryggen, som strålar ned i båda benen. Hon stönar högt. Värken släpper. Ska hon föda idag? Nej, det är fyra veckor för tidigt. Vänder sig och knölar till kudden. Sluter ögonen för att somna om. Vaknar igen med samma smärta. Nej, nej, inte igen.

   - Ahh, aj, ahh. Åke! Vi måste åka in till sjukhuset. Ahhj, hör du vad jag säger! Jag tror det är dags.

   - Mm, ja. Va! Det är ju fyra veckor kvar. Bli inte så där hysterisk. Du ska ju bara föda barn. Det har många gjort före dig. Det är väl inget märkvärdigt.

 Birgitta förstår att hon får klara detta ensam. Hon går ner till köket och sätter sig i kökssoffan och smuttar på ett

glas vatten mellan pilarna som skjuts genom hennes kropp.

   Klockan elva är det så tätt mellan värkarna att hon inte vågar vänta längre. Nu måste hon in.

   - Åke, gå ner och säg åt flickorna att ta hand om Pelle så får du skjutsa in mig.

   Han sitter med läpparna ihop pressade. Händerna håller krampaktigt i den vinterkalla ratten. Birgitta ser ut ifrån bilfönstret. Solen lyser från en klarblå himmel och snön gnistrar som av diamanter.

   Framme vid det lilla samhällets BB parkerar de bilen. Det knastrar riktig kallvinter under skosulorna och hon drar kappan hårdare omkring sig. Vid kyrkan som ligger bredvid sjukstugan är det full aktivitet. Klockorna ringer och svartklädda människor står i klungor och samtalar. Väl inne i farstun möts de av en mycket sträng och till synes nervös barnmorska.

   - Men säg inte att du ska föda nu, utropar hon. Ja, här finns det då ingen förlossningssäng ledig än. Du får knipa, ser du. Jag heter Nancy, förresten.

   Den surmulna barnmorskan tar med henne till BB-avdelningen. Hon får lägga sig ner på en säng i det kalla undersökningsrummet.

   - Ja, är det dags för dig nu då?

   - Nej, egentligen inte förrän om fyra veckor, hinner Birgitta precis säga innan värken sätter igång igen.

   Och nu är den annorlunda. Hon reser sig hastigt upp, stapplar iväg mot fönstret. Lutar sig mot den breda fönsterkarmen och tittar ut, men ser inget. Som stjärnor flimrar det för ögonen och hon känner att barnet är på väg.

   - Men, jösses, du har ju fått krystvärkar, flicka lilla, utropar barnmorskan. Kom med här.

   Hon sliter tag i Birgittas arm och drar iväg med henne till förlossningen.

   - Knip! Vi är strax framme. Knip ihop!

   Eftersom ingen plats är ledig rullar barnmorskan fram en gammal förlossningsbrits som ställts undan. Den ska pryda sin plats på det lokala museet till våren.

   Birgitta lägger sig på den obekväma sängen. Nancy hinner precis sätta in två nålar i hennes arm innan nästa krystvärk kommer. Den sista.

   När barnmorskan får tag i huvudet och drar ligger navelsträngen två varv runt huvudet. En blågrå baby kommer ut. Det är bara en liten rosa fläck under vardera foten. Det är en flicka. Birgitta släpper henne inte med blicken. När skriket kommer kan hon andas ut. De lägger henne i ett syretält för säkerhets skull, och efter en kvart är hon riktigt fin i färgen igen.

   Doktor Brolin undersöker den lilla och säger:

   - Nu är faran över för den här lilla stumpan. Hon väger 3760 gram och är 52 centimeter lång.

   När Birgitta får sin lilla baby i famnen brister hon ut i gråt. Vad hon är lycklig. Tänk att Per hade rätt. Att det blev en Katarina. En liten Kattis.

   Länge ligger hon med den lilla i famnen. Vilken förunderlig känsla.  Hon kan inte se sig mätt på henne. Långt svart hår och stora, runda, blå ögon.

   - Min älskade lilla gumma, viskar hon med en röst som bara en nybliven mamma kan ha.

   Utanför fönstret strålar solen mot den klarblåa himlen. Kyrkklockan slår tolv och de svartklädda människorna syns inte mer. Där har något tagit slut. Men här har något nytt börjat. Ett ljus har tänts. En ny människa har kommit till världen. Birgitta somnar. Utmattad men mycket lycklig.

Vem är du

som i all enkelhet

 bär på hela himlen