1972

Åh, vilket stort hus. Hoppas det bor många barn här, tänker Kattis. Mamma och pappa har fullt upp med att lyfta och bära alla tunga möbler och kartonger. De största möblerna får inte plats i pyttehissen. Ända upp på tredje våningen ska de. Stackars mamma, hon får nog ont i ryggen. Ikväll ska jag killa henne i nacken, då blir hon nog bra fort, tänker hon. Kattis ska börja i en ny skola. Det pirrar i kroppen på henne. Hon står vid sitt fönster och tittar ut mot lekparken. Åh, vad högt. Det är ju barn därute! Kattis ler. – Jag går ut i lekparken jag. – Ja, men inte längre bort heller. – Näe rå. – Vad ska hon ut och göra? Säger pappa strävt. Det är bättre att hon kommer hit och hjälper oss att bära. – Kattis, gå ut en stund du. Kanske du hittar en kompis! – Tänk att du alltid ska försvara den där ungen. Dörren slår igen bakom Kattis. Jag vill inte höra mer, tänker hon. Undrar varför han hatar mig? Kanske skulle jag varit kvar inne. Stackars mamma. I lekparken finns några flickor i hennes ålder. Hon går försiktigt fram emot dem och sätter sig på en gunga intill. Men hon säger ingenting. – Hej, vad heter du? frågar den ena flickan och tittar nyfiket på henne. – Kattis, svarar hon lite tyst. Ni då? – Eva, säger hon som frågat. – Helena, svarar den andra flickan, rynkar pannan och plutar med munnen. Kom, Eva, så går vi. – Vart ska vi gå? – Dit du vet. Helena viskar i Evas öra, tar henne i armen och så går de iväg. Kattis sitter kvar på gungan och tittar länge efter dem. Gungan rör sig sakta fram och tillbaka medan hennes fötter skrapar fåror i gruset. Fönstret öppnas på tredje våningen och mamma tittar ut. – Nu är det strax mat! Hon åker hissen upp. Tycker det är lite läskigt, men hinner bara tänka det så är hon framme. Det bor fler på samma våning. Kanske barn också, funderar hon och drar fingrarna över trappräcket på väg mot sin dörr. När hon kommer in i köket känner hon att det doftar mammas köttbullar. Tänk om inte mamma fanns. Då skulle nog pappa skicka bort henne, till någon annan familj. Om han trodde att någon annan ville ha henne förstås. – I morgon kan du och pappa göra en liten utflykt. Det skulle väl vara skönt att komma ifrån flyttkartongerna ett tag, säger mamma. Själv har hon fullt upp med sitt nya arbete. – Jag gör lite fika till er som ni kan ta med. – Jag vill att du följer med, gnäller Kattis. – Jag vet, gumman, men jag måste jobba. Ja, men varför måste jag åka på någon dum utflykt då? Vill inte åka med pappa ju, tänker hon för sig själv. Nu sitter Kattis på sin vanliga plats i baksätet. Pappa fumlar nervöst med sitt bilbälte ett slag, innan han får fast det ordentligt. Sen är det tyst, alldeles för tyst. Kattis biter på sina naglar och tittar ut genom fönstret. De kör in på parkeringen vid friluftsområdet, packar ur kylväskan och påsen med kaffetermosen i. – Titta, en lekpark! Kan vi inte gå dit? Kattis ser bedjande in i pappas stickiga ögon. – Nej. Jag lägger ut filten däruppe vid de gamla vikingagravarna, sen får du göra som du vill. – Pappa … – Sluta tjata! Du är hopplös. Kattis tuggar fort i sig sin macka och sveper saften. Sen springer hon ner mot lekparken. Hon ser inte trädrötterna utan snubblar och landar med en hård smäll mot en parkbänk. Järnstativet träffar näsan. Det gör så ont. Hon kan inte resa sig upp. Blodet rinner ur det djupa såret. – Mamma! försöker Kattis ropa. – Tyst! Nu har du förstört den här dagen också, skriker pappa. Tänk om du aldrig blivit född ändå. Han tar ett hårt tag om armen och lyfter henne mot bilen. Kattis kippar efter andan och det snurrar i huvudet. Hon gråter. Men inte så att pappa hör. – Och kommer det blod i bilen får du ta bort det själv. Mönstret på den rutiga bilfilten blir fort blodröd. Hon sitter i baksätet stilla och stel som en skyltdocka. Det enda hon kan tänka på är mamma. Hon skulle vilja sitta i badkaret med mamma nu istället, och leka ”ett skepp kommer lastat”. Det brukar de göra när pappa varit elak och mamma vill göra henne glad igen. Kanske de kan gör det ikväll, tänker hon och snyftar högt. Pappa lyfter runt magen. Det gör ont. Han släpper ner henne i sängen. Hennes säng. Går ut därifrån och stänger dörren. Det hörs nästan ingenting av hennes tysta gråt. – Nu är du tyst! – Mamma, kom hem, viskar hon för sig själv. Efter två timmar kommer mamma hem från jobbet. Hon går direkt in till Kattis för att säga hej. Hittar henne i sin säng med blodiga lakan. – Vad har du gjort? Är du inte klok, Åke! Varför har du inte åkt till sjukhuset? – Det där har hon själv gjort. Typiskt henne. Ställer alltid till det. – Tyst, karl! Försvinn härifrån! Mamma gör rent det djupa grusiga såret och ser på sin dotter med rödkantade tårögon. När Kattis somnar sitter mamma fortfarande kvar vid sängkanten.

Hon stod vid fönstret och tittade ut

Det regnade så …

Först när hon såg alla människor gå förbi på gatan,

utan paraplyer, med torra kläder

insåg hon att regnet bara fanns på insidan,

innanför huden …

åskan dundrade

Det enda som lyste upp var blixten …

och ingenstans hade hon att ta vägen

för att söka skydd …