… 1982

– Vicket kanonröka du fått tag på, Kattis.

– Visst. Det blir skithäftigt! – Var köpte du re nånstans? På plattan, eller?

– Christiania. Det är skitbra grejer. Afgan! Rolle, vi kan väl testa hos mig ikväll?

– Jag ringer de andra. Vad tar du grammet?

– Hundra jämnt. Inget pruta.

Rolle lägger armarna om Kattis och ger henne en blöt puss på munnen. Sen skils de åt. Kattis, Rolle, Lotta och Janne sitter i vardagsrummet. Persiennerna är fördragna och massor av värmeljus är tända. Kattis plockar fram tobaken och papperet och lägger ut det på bordet. Hon tar fram kakan. Ser nästan ut som en 100-grams Marabou chokladkaka som är väl inlindat i aluminiumfolie.

Med vana fingrar skrapar hon försiktigt på ena hörnet. Blandar det sen med tobak och smular ut det jämnt på ett cigarettpapper. Skickligt rullar hon ihop det till en liten trumpet. Holken är färdig.

– Är det nån som vill köpa får ni göra det nu, medan man är klar i huvet, säger Kattis. Och pengarna vill jag ha direkt.

– Men, va fan. Ja får ju pengar imorron. Kan ja inte få kritsa? Ja lovar att du får en hundring imorron, muttrar Janne surt.

– Aldrig! säger Kattis bestämt. Hon tar fram den lilla vågen och sätter sig på golvet. Väger och delar upp kakan i engramsbitar. Slår sen in dem i aluminiumfolie. Fem gram säljer hon direkt. Rolle slantar upp fem hundra spänn. Resten stoppar hon på sig i jeansjackans innerficka.

– Ska vi bränna på holken nu? Hon tittar på de andra.

– Den här bjuder jag på.

De nickar gillande. Kattis tar den trattformade ciggen, sätter i ena mungipan och tänder på. En sötfrän lukt sprider sig snabbt i rummet medan hon drar några djupa halsbloss. Väntar lite innan hon släpper ut röken igen. Sträcker över ciggen till nästa och sluter ögonen. Den går vidare till nästa. Och nästa. När den gått ett par varv bryts tystnaden av ett fnitter.

– Men gud, hur du ser ut, skrattar Kattis, och tittar med dimmiga ögon mot Lotta. Va´fan har du gjort. Ha … så där kan man ju inte se ut … haha… har du haft sådär … långt mellan ögona förut? Det har jag aldrig sett. Du ser ju inte klok ut! Lotta blundar och håller händerna runt nacken. Hon skrattar hysteriskt.

– Kattis … fan, va snygg du är, mumlar Janne över bordet.

– Lägg av! Kattis är min! Rolle reser sig upp och stirrar hotfullt mot honom.

– Va fan. Skoja ju bara, säger Janne och ger Rolle en klapp på axeln över bordet.

– Det brinner! Skriker Lotta. Hon försöker att ta sig upp ur hörnet i soffan.

– Du är ju inte klok! Vadå brinner? Har du fått sne´tändning? säger Janne och tar tag i Lottas arm.

Han drar in henne i badrummet och duschar henne med kläderna på.

– Fan, va´häftigt! Kolla i taket. Ser ni gubbarna? Kattis skrattar länge. De andra hänger på. Plötsligt blir hon tyst. Knäpptyst.

– Släpp ut mig! Ropar hon. Rolle, hjälp mig! Hon blir yr. Pressas ner på golvet, in under bordet. Mår illa.

– Var är alla? Ta bort murarna!

Hon ser inte. Sätter handen framför ögonen men ser ingenting. Rädslan tränger sig in under hennes hud. Hon kräks på den fina mattan hon fått av mamma. Allt blir svart. Kattis vaknar vid fyratiden och har ont i hela kroppen. Hon sitter på golvet i badrummet. Armarna och huvudet hänger över toastolen. Därifrån stinker det av gamla spyor. Hur hamnade hon här? Ögonen svider när mascaran rinner. Hjärtat slår snabbt och ojämnt.

 – Ahhhhh … ahhhhhhjjjjjjj … aaaahhhhh…

Måste skrika. Måste.

– Jag vill inte … vad håller jag på med? Varför blir allt fel?

Det sista är bara som en hes viskning. Hon sjunker ner på badrumsgolvet och lägger sig i fosterställning. 

Som i mammas mage

men utanför naken

somi livet

kall verklighet

ensam

som ett fattigt barn

hjälplös beroende

livrädd