1982-83

Kattis halvsyster Lena är sjuk. Magsår, tror de. Hon har mått dåligt ett tag. Gått ner i vikt och varit allmänt hängig. Beskedet som läkarna ger skakar om, skär som knivar. De fasansfulla känslovågorna som följer sprider sig som ringar på vattnet till alla nära.

   Cancer.

   Det går snabbt utför. Hennes mage växer och växer. Ser ut som om hon snart ska föda.

   Kattis, Birgitta och Åke sitter vid hennes sjuksäng. Lena håller en liten spegel i handen och målar på blå ögonskugga, som hon alltid brukar göra. För en sekund kan man tro att allt är som vanligt.

   - Vilka tuffa kläder du har, Katarina, säger Lena, tittar till på Kattis och ler trött.

   De har inte haft någon direkt syskonrelation. Dels har de inte samma mamma och dels är Lena 38 år. Kattis är bara 16. Aldrig har de bott under samma tak heller. Men hon har alltid tyckt så mycket om sin halvsyster. Hon har alltid haft nåt kul att säga, tänker Kattis vemodigt.

   Lenas två pojkar är som kusiner till henne. De är i samma ålder och lekte tillsammans när de var små. Även om hon alltid varit glad över sina halvsystrars sammanlagt åtta pojkar, så tyckte hon att det var lite orättvist att hon var ensam tjej, när hon var liten.

   Men faktum kvarstår. De har samma pappa, samma blod. De är syskon. Och nu håller livet på att gå sönder.

Två dagar senare ringer telefonen i Kattis lägenhet. Det är Åke.

   - Det är slut nu …

    Det går som pilar av smärta genom hennes kropp. Hon lägger på luren. Lena, är Lena borta … död? Nej, hon kan inte vara död, nej, naturligtvis har hon hört fel. Eller är hon det? Död. Vad betyder det i så fall? Är hon borta då? Vadå borta förresten? Får hon aldrig mera se henne? Konstigt. Kattis tankar snurrar.

Som i dimma ger hon sig iväg till mamma och pappa. Hon tar vägen genom det lilla skogsparti som ligger emellan dem. Stannar till vid en tall. Den är hög och kraftig. Känns trygg på nåt sätt. Hon lutar sitt huvud mot stammen och slår på den. Sätter sig mot den och lutar huvudet i händerna och skriker.

   - VAAAARRRRFFFFÖÖÖRRRR!!!!!!!!!!!

   Åke och Birgitta sitter vid köksbordet och stirrar ut i tomma luften. Dörren smäller igen och Kattis springer in i köket med tårarna strömmande nerför kinderna. När Åke får syn på henne reser han sig hastigt upp, skjuter sönder henne med några få ord.

   - SLUTA UPP MED DET DÄR GRINANDET! DU HAR INGEN FÖRMÅGA ATT SÖRJA!

En kort tid senare springer hon med dunkande hjärta hem till föräldrarnas radhus. Igen. Skräcken sprider sig som en rasande eld i hennes ådror. Mamma … mamma … mamma, tänker Kattis och minns de ord Åke nyss sagt i telefonen, hur hans panik skakat henne.

   - Jag får inte liv i mamma! Du måste komma hem!

Kattis rusar förbi pappa i hallen, upp på övervåningen till mammas rum och fram till sängen.

   - Mamma! Mamma!

   Hon skakar henne. Ingen reaktion. Birgitta är livlös. Hon ser sig omkring. Mängder av Coca-Cola flaskor ligger på golvet nedanför sängen.

   De två storväxta männen bär ut den livlösa Birgitta till den framkörda ambulansen. Hon har fått Diabetes och hamnat i koma. Läkarna vågar inte ge dem något hopp om att hon ska överleva.

   Fem dygn senare vaknar hon upp. Kattis sitter vid hennes sida. Hon är den enda som bor nära som får besöka henne, den enda som inte upprör.

   - Mamma, min mamma. Du får inte lämna mig. Du får inte, viskar hon.

   Birgitta gråter häftigt varje vaken stund och Kattis smeker över kinden och böjer sig ner mot hennes öra.

   - Mamma, det är jag, Katarina, DIN Katarina. Du får inte lämna mig! Hör du det? Jag kan inte leva om du dör, förstår du inte det? Mamma …

   De orden ger henne långsamt livskraften tillbaka. Birgitta klarar inte av att komma hem. Inte än. Hon får åka iväg till ett vilohem där hon långsamt blir starkare. Trettiofem kilo lättare återvänder hon hem.

Staffan Westerberg stirrar på sina raggsocksdockor. Lillstrumpa och SysterYster. Kattis går fram till tv:n och knäpper av. Vilse i pannkakan kan han vara själv, tänker hon och fnyser till. Hon går ut i köket och sätter sig istället. Där sitter Birgitta, Åke och hennes halvsyster Maggan. De dricker te. Hon häller upp en kopp till sig med.

   De har pratat om henne, om Kattis. Att hon behöver komma bort, byta miljö, byta kompisar. Maggan berättar för henne om en folkhögskola hon själv gått i när hon var ung. Skulle det vara nåt för mig, tänker Kattis. Aldrig i livet!

 - Hej då, Katarina, och lycka till nu då.

   Hon ser länge efter mammas och pappas blåa Saab 99 när den försvinner bakom krönet.

Kattis installerar sig i rummet där hon ska bo i minst ett år. Hon ser sig om. Två sängar, två skrivbord, kala väggar. Ensamheten kastar sig omkring i hennes kropp.

   Uppropet är okej, matsalen är full. Hon tittar sig omkring, letar efter de ansikten som hon ska lära känna. Hon letar speciellt efter den tjej hon ska dela rum med, Madelene.

   En tjej i rufsigt brunt hår går fram emot hennes bord. Hon har slitna jeans med hål i, men en varm busig blick lyser i de klarblåa ögonen.

   - Är det du som är Katarina?

   - Ja.

   - Va kul! Då ska vi dela rum.

   Att möta Madde är som att se sig själv i spegeln, tänker Kattis och fnissar till. Från första stunden är de oskiljaktiga, nätter som dagar. Schemalagd matlagning, sömnad, svenska, barnkunskap, psykologi och musik blir Kattis nya tillvaro. Att gå till kapellet för en morgonsamling hör också till dagssysslorna i den kristna folkhögskolemiljön.

   Långsamt börjar Kattis att se lite ljus i tillvaron. Skratten blir större än gråten, glädjen blir större än ångesten, livet blir större än döden.

 Visste ni

att jag samlat ihop alla mina tårar

på en enda plats

Det är den platsen

de kallar

Döda havet