Jag vet inte vad jag gör eller varför jag skriver detta. Är det i hopp om att få lite tröst? Jag vet inte. Jag vet inte vad som händer längre. Inatt förlorade jag min farmor. Min förebild, min drivkraft…

Efter 17 år av cancer så somnade hon in inatt. Jag har inte förstått än att hon är borta en, hon har alltid varit den starkaste. Men hur mår farfar? Kommer jag ens träffa honom nu? Nej troligen inte för det var farmor och jag som träffades, så träffade jag farfar i och med att jag stannade hos dem. Jag kan inte med ord beskriva vilken smärta jag känner. Speciellt över farfar. Stackars farfar…

Jag tänker på alla minnen jag har med farmor, alla gånger vi åkt in till stan och shoppat. Alla gånger jag varit hos dem på somrarna som liten. Allt är slut nu. Det är inte farmor och farfar längre, allt är annorlunda nu.

Det värsta är att jag aldrig fick säga att jag älskar henne.