1983

Det här är Kattis första sommarjobb, kanslist på en idrottsförening. Hon har precis slutat nian med bottenbetyg. Så något gymnasium är inte att tänka på. Hon sorterar medlemsregistret för ungdomssektionen den här veckan. Hon trivs jättebra. Kanslichefen Henry brukar säga att hon är jätteduktig. Men det är bara en vecka kvar.

När Kattis ser en annons i tidningen nappar hon direkt. Arbetslösa ungdomar får gratis annonsplats för att söka arbete. Någon dag senare är hela mittuppslaget fullt med arbetssugna människor. En del har skickat med foton. Det gjorde Kattis. Ett från nian. Hon ser inte riktigt klok ut, tycker hon själv, men det var det nyaste hon hade.

Hon sitter bekvämt tillbakalutad och bläddrar i tidningen. Ser annonsen och sitt eget foto på. Fötterna ligger i kors på skrivbordet. Undrar om det ger nåt, tänker hon och drar bort en skinnflaga från läppen. Äntligen är det lunchrast och Henry, kanslichefen hastar iväg på ett ärende. Nu är hon ensam kvar i lokalen. Efter att ha ätit sin matlåda lägger hon sig på soffan för att slöa en stund.

På väg in i sömnen hör hon telefonen ringa, rycker till och irriterar sig över att behöva gå upp för att svara.

– Idrottskansliet, Kattis.

– Hej. Jag såg din annons i tidningen idag, säger damen i andra änden. Jo, jag såg att du var intresserad av ett jobb. Jag har ett som skulle passa dig precis. Det är en bok- och musikbutik som ligger här i Dalö centrum och …

– Dalö centrum? Där finns det ju ingen sån affär.

– Det gör det visst!

– Nej, det skulle jag ha vetat i såna fall. Jag har bott där.

Kyla tränger sig upp längs ryggen och händerna blir fuktiga. Den hårda och mystiska kvinnorösten i telefonen ändrar plötsligt ton. En mörk hotfull stämma tar vid. En mansröst.

– Jaså. Du vill inte tro mig? Men det spelar ingen roll. Det är dig jag har jag valt ut!

– Vad vill du? Vad håller du på med? Jag lägger på …

– Är du rädd, Katarina? Var det inte kallt med den tunna, gula jackan imorse. Du borde tänka lite mer på din hälsa.

Benen bär henne inte längre. Hon sjunker ner mot väggen bredvid skrivbordet med telefonluren i knäet.

– Du är så fin … du … öh … ska vara glad att jag valt ut just dig … öh…, hör hon långt bort, samtidigt som någon rycker telefonen ur hennes händer.

Henry har kommit tillbaka utan att hon hört honom.

– Hallå, säger Henry i luren. Han hör hur det klickar till.

 – Kattis! Vad är det som har hänt? Du är ju alldeles vit i ansiktet.

Hon försöker att berätta om annonsen, samtalet och den hotande rösten. Henry sätter sig bredvid henne. Kattis börjar skaka. Den oregelbundna andhämtningen gör att rummet snurrar. Vem är mannen? Vad vill han henne?

Det är tyst i bilen när Henry kör hem Kattis. Hon ser träden och höghusen flimra förbi i rutan, liksom hennes egna skrämda ögon som speglas tillbaka.

Mamma kommer ut på parkeringen för att möta dem. Hon pratar lite med Henry, säger adjö och lägger armen om Kattis.

– Nu går vi in, gumman.

Kattis sover innan kvällsnyheterna. Men inte mamma. I sovrummet är det tyst och mörkt. Mamma sätter sig försiktigt på sängkanten. Stryker handen över det svartfärgade håret. Kattis rör sig oroligt. Ännu vet hon inte.

Nästa morgon vid frukostbordet hör hon radiorösten säga:

”Igår kväll kunde polisen gripa en man på bar gärning när han dumpade en ung kvinnokropp i … En äldre dam som rastade sin hund bevittnade händelsen och larmade polisen som snabbt var på plats. Ett flertal kvinnor har blivit ofredade de senaste dagarna. Det gemensamma för dem är att de alla fanns med i annonssatsningen för arbetssökande. Så också den mördade kvinnan.

Mannen som gripits för mordet var sannolikt samme man som …

” En ung flicka är död. Men Kattis lever.

- Sorgegråt -

tårar bildar landskap

mascarasvarta skogsdungar

ökensand och saltvattensjöar

på de sommarbruna kinderna