Förstår precis hur det känns! många människor förstår inte att sorgen efter ett älskat djur kan vara lika stor som efter förlusten av en människa.

 Man får försöka trösta sig med alla fina stunder man fick ihop i livet.

Bilden är på min Tuffsen, som var den som lämnde jordelivet sist ur vår familj…..den 8/12-09.

Hej ursäkta för att det dröjt med svaret. Tuffsen ser ut att vara en norsk skogis? Jag och gumman har haft några och de har varit mycket trevliga katter.

Tror också att det var skogis i honom, men hans mamma var och syskon är helt släthåriga, så renrasig var han inte.

Fick tag i honom från ett ställe där det var noll koll på katterna och jag lyckades få honom…eller rättare sagt rädda honom innan kommunen ryckte ut och såg till att det avlivade massor av kattor från missären.

Det var katter överallt, men Tuffsen var speciell och ville sitta i mitt knä när jag hukade ner mig, så det var väl på sätt och vis han som valde mig…. och räddade sig därifrån.

Det var saknaden av vår hund som vi fått ta bort några månader tidigare som gjorde att jag bestämde att Tuffsen skulle få flytta till oss, så vi fick något annat att tänka på…. men nu är han också borta.

Vi har ju 3 hundar och 1 katt ändå nu… men saknar Tuffsen väldigt mycket ändå!

Ingen kan ersätta någon annan, men ett nytt djur kan hjälpa till att skingra tankarna och lätta upp stämningen.

Jag har också haft skogisar, ruskigt trevliga katter. Vyssan, en tjej, försvann och var borta i nästan 8 månader. En kväll då jag var på väg hem från att ha jobbat kväll och precis stigit av bussen så kom hon springandes. Hon såg ut att må hur bra som helst. Så jag tror att hon måste ha flyttat in hos någon undertiden. Tilläggas ska att jag bor på landet en bra bit från den stora vägen och det finns många hus omkring.

Ganska klurigt det där. Vi tror att vi väljer husdjuret men de känner på sig på ett sätt som för oss är avlägset vem de ska välja. Tänker även på t ex elefanterna som kände av tsunamin i förtid. Fantastiska djur, jag är avundsjuk att inte kunna förnimma på samma sätt.

Ja, likasom hur det gick till när jag skaffade våran Afghan/Saluki.

Hade varit utan hund i nästan 2år och inget var roligt längre.

 Letade efter en vinthunds korsnings valp (min tidigare hund var Schabrador/Greyhound) och det var just den överskriften på annonsen som jag hittade på blocket, fast det var "Vinthunds korsning Afghan/Saluk"i.

Fastnade speciellt för en av valparna på bilden och Saluki har jag velat ha sedan jag var liten, så jag visade familjen annonsen och fick klartercken att svara…. då var annonsen borta…dom var sålda!

Shit!… Får jag inte en sån hund, vill jag inte ha nån! Jämrade jag mig för min äldsta dotter, men ändå kollade jag hundannonser och plötsligt så hade en ny annons på valparna kommit in (de hade blivit sålda, men tillbaka lämnade), fast nu var det bara 2 kvar, men den jag "spanat in mig på" var kvar.

Mailade och säljarna blev över förtjusta eftersom de gärna ville ha valp köparna nära och de har stuga ca en kvart ifrån där vi bor.

Efter telefon kontakt med säljarn var jag tvungen titta i backspegeln på hur fånig jag såg ut när jag åkte till jobbet den efermiddagen, för mungiporna bara strävade uppåt.

När vi kom till Gävle och tittade på valparna var Azlan (den jag blev förtjust i på bilden i annonsen) med oss hela tiden, medan brorsan hans gick och la sig i en korg och var helt ointresserad av oss.

Så det var nog bara meningen att Azlan skulle bli min hund!

Ibland funkar "kärlek vid första ögonkastet" även om det är en bild man blir förtjust i!!!

Azlans bror blev också såld, men pga allergi är han nu till salu och har varit det ganska länge.

Vinthundar är fantastiska. Jag och min numera fd fru hade först Whippet som t ex Bettis, se ovan. Sedan hände en massa tråkigt och då vi tyvärr måste hitta nya ägare till Whipparna så provade vi sedan med Irländsk varghund. Underbara hundar. Tyvärr fick den ena, Ylva, höftledsproblem redan då hon var 1,5 år. Röntgen visade grad D. Inget liv för en springande hund som hade så ont och fick tung smärtstillande medicin. Den andra, Freja, magrade i rask takt trots bra mat i rätt mångd och ingen överdådig tillgång till motion. Ett vet besök visade på röntgen en total återbildning av bukspottskörteln. Allt hon åt passerade rakt igenom utan att tas upp. Båda hundarna var avelsförsäkrade. Tyvärr tyckte inte försäkringsbolaget att det var skäl nog att betala ut ersättning ö h t. En totalt okänd sjukdom som på Freja räknades inte för det fanns inget dokumenterat fall. Skulle hon i stället haft samma fel som finns dokumenterat på t ex schäfer med deras inavlade hasande gång så hade det minsann betalats ut pengar. Fattade aldrig logiken där. Ylvas höftleds dysplasi av svåraste graden (D) var heller inte något skäl och från uppfödaren fick vi inget stöd. Så nu är jag frånskild, bor i ett stort hus ensam så när som på en katt. Min fd har en Staffordshire terrier numera men saknar Whipparna (å ja me..). /Gusten

Ja, vinthundar är underbara!

Blir så glad när jag får kontakt med "vinthundsfolk".

Dom vet vad en vinthund är….  ingen vanlig hund utan helt makalöst härliga individer.

Synd om de människor som inte lärt känna dessa otroliga underbara varelser.

En gång vinthund, alltid vinthund, sägs det och jag förstår varför…….

Kan fortsätta på mitt inlägg #5. Läste i tidningen "NÄRA", det stod ungefär så här: När det känns som hopplösast kommer änglarna.

Så Tuffsen var en ängel som kom (och ÄR en igen) Azlan är absolut min ängel, livs levande, som ger familjen skratt och livsglädje och med Rippe och Shaggy känns flocken "complete", så dom är kompletterande änglar.

Låter bra att du har en ängel hos dig. Djur lyfter verkligen upp vardagen. Hoppas nu på en bra sommar med någorlunda bra väder. /G