Hur mycket kan man tåla?
Ibland undrar jag hur mycket jag ska stå ut med i mitt liv egentligen! Jag träffade min make när jag var 18 år, jag blev gravid med vårt första barn 2 månader efter vi blivit tillsammans. Jag hann fylla 19 när lilla Pierre föddes och gick bort efter ett par minuter. Läkarna gjorde fel. Han var fin min son! Begravningen var inte lätt! Så orättvist livet är! Inte nog med det. Ett år senare blev jag gravid igen! Visst var jag nervös men jag tänkte att denna gången går det nog bra, men ack vad jag bedrog mig!! Jag hade gått nästan 7 månader då den lilla slutade sparka, och magen blev alldeles mjuk. Jag jobbade som sjuksköterska och fick komma in till mödravården med en gång! Det blev ultraljud…inget hjärtslag…3 läkare kom och tittade…min lilla var död i magen på mig!! Jag fick födda ut min lilla Kim Natalie, men denna gången vågade jag inte titta på barnet, på min dotter, och det ångrar jag idag att jag inte gjorde. Jag var så ledsen. Även mitt andra barn gick bort. Även denna gången var det läkarnas fel!!!
Jag är inte den som ger upp så året efter var jag gravid igen, det räckte min man skakade på kalsongerna så blev jag gravid hahaha! Jodå, blev gravid igen, kände i vecka 27 att något var galet. Läkarna ville inte tro mig men jag tjatade tills de tog ut min dotter med kejsarsnitt!! Tack vare att jag tjatade på läkarna så klarade sig min dotter! Cecilia heter hon och är 22 i år. Det som var galet var att moderkakan lossade! Och det förstod ju läkarna till slut! Och givetvis ville jag ha fler barn så ett år efter var det dags igen, men då han inte läkarna tyvärr göra något heller, då hade jag gått 6 månader. Om jag ska sammanfatta allt så har jag fött 6 barn med kejsarsnitt och de andra 7 har kommit i 5-6 månaden för att moderkakan lossat så…ja…usch!
13 barn skulle jag haft, och vad lycklig jag skulle vara om alla levde. Min dotter Rebecca blev 3 och en halv månad då hon gick bort i spädbarnsdöd. Jag önskar inte ens min värsta fiende det jag har gått igenom!! usch nu är jag så sentimental så jag klarar inte av att skriva mer just nu 
hej så länge/ibba
Eftersom jag är man kan jag aldrig sätta mig in i hur känner dig som kvinna och gå igenom dessa tragedier. Men jag kan som man berätta hur jag känner mig. Våran dotter föddes en dag innan nyårsafton förra året. Hon var beräknad att komma i slutet av januari i år men hade lite bråttom. Vi fick ha henne hos oss i fem veckor. Vi begravde henne i mars. Den enda orsaken som fanns var plötslig spädbarnsdöd.
Det var mitt och min dåvarande frus första barn. Hon var planerad så det blev ingen överraskning att hon skulle komma. Hon var mycket efterlängtad.
Nu är vi skilda och bor på varsitt håll men håller kontakten med varandra. Det finns band kvar som är starka trots allt. Vi separerade utan agg tillvarandra.
Jag har svårt att se barn i alla möjliga sammanhang utan att börja gråta. Det händer hela tiden. Det kan vara på tv, i affären eller om jag bara tänker på min dotter och kopplar ihop någon musik med henne.
Till en början tänkte jag mycket destruktivt. Livslusten fanns inte kvar. Jag bara fanns till kändes det som. Sov, åt, gick på muggen & jobbade. Jag körde vårdlöst i vintras på hala vägar. Knäppte upp bilbältet. Jag var ensam i bilen och var noga med att inte möta någon annan trafikant som jag inte ville råka illa ut. Hade Sverige befunnit sig i ofred (krig) hade jag anmält mig till farliga uppdrag. Jag ville söka farliga militära tjänster eftersom jag inte tyckte att jag bidrog eller tillförde något.
Det finns en person i min närhet som hindrar mig från att egentligen göra allt detta. Och det är min mamma. För jag vet att hon skulle inte kunna ta detta. Mitt syskon, som är äldre, vet jag skulle klara av det. Skulle naturligtvis sörja men skulle klara av det.
Jag har ingen bitterhetskänsla. Utan bara ett stort jävla tomrum i kroppen som kom och stannade kvar i mig då min dotter gick bort. Visst finns det dåliga dagar och mindre dåliga dagar.
Då jag hade läst ditt inlägg så måste jag ändå säga att du vågade i alla fall skaffa barn igen. Det måste ha tärt på ditt psyke. Men du vågade i alla fall trotsa sannolikheten att det skulle hända igen. Det är styrka. Jag vet inte om jag vågar. Jag vet inte ens om jag kommer att träffa någon att ens försöka skaffa barn med. Inte så att jag skulle kunna träffa någon, det är kört för mig, kommer aldrig att hitta kärleken igen, bla bla. Bara det att jag saknar kraften att ens söka aktivt efter någon partner.
Livet rullar på. Men det är mycket svårt att finna någon mening med att låta det rulla på. /Gusten
Starta ny diskussion