Denna dag var som vilken annan dag som helst. Jag var på jobbet och utförde de rutina arbetsuppgifter jag hade. Allt såg ut som vilken dag som helst, en dag med ett helt vanligt arbetsschema och den klassiska stressen man alltid hade. Jag var på mellanvåningen i byggnaden när det hände när vibrationerna från min mobil i fickan gick igång och ringsignalen överröstade musiken i lokalen. Som vilken människa som helst svarade jag i all hasst i tro om att det skulle vara min chef eller arbetsledare med ett viktigt ärrende men så var det inte.

Samtalet varade i några få minuter när chocken kom, tårarna rann ner för mina kinder och jag släppte allt jag höll i mina händer som föll till golvet. I luren var det helt tyst och inga ord gick att få fram för tårarna överröstade de ord jag ville ha sagt. Utan en tanke lade jag på luren och sjönk ner på knä till golvet, omfamnade min egen mage och började gunga fram och tillbaka medan tårarna rann ner för kinderna. I det ögonblicket kom min arbetskamrat springandes och omfamnade mig ganska fort, tittade på mig och fråga vad som hänt. Inte ett ord kunde jag få fram… känslorna, sorgen och den ensamhet jag då kände var oändlig.

Det var ju bara dagen innan jag såg dig. Vi skrattade mycket tillsammans, pratade om den tid vi haft tillsammans, den vänskap vi delade och den kärlek vi kände. Allt detta försvann den dagen. Minnena jag nu bär med mig är det enda och det vackraste vi hade tillsammans. Jag kommer aldrig glömma, jag kommer aldrig lämna din sida. Vart du än nu är så finns du i mitt hjärta och vart jag än befinner mig är det dig jag bär med mig.

Att tänka sig ett liv utan dig nu är en uppgift jag aldrig klarar att behärska. För mig är du alltid där och för mig känns det alltid som om det var igår jag satt vid din sida. Jag minns din humor, din kärlek och dina varma ord men jag minns också det du fick gå igenom, det liv som togs ifrån dig.

Jag kan aldrig i ord beskriva vad du bettyde för mig eller hur mycket jag älskar dig. Aldrig kommer livet bli sig likt. Jag saknar ditt skratt, ditt engagemang och den värme du gav din omgivning.
Crane, jag älskar dig och kommer aldrig glömma den man du var. Du lider inte längre och alla de åren du kämpade är nu över, den smärta du kände dagarna i ända är nu borta. Du slipper nu kampen mellan gott och ont. 

Jag vet, jag förstår, smärtan var för stor och du lämnades inför ett val. Fortsätta kämpa i veto om att du aldrig skulle bli dig lik igen eller lämna in handsken och låta dig hamna i guds händer. Du valde den smärtfria vägen och lät din sjukdom låta dig somna in. Dina sista andetag gav du smärtfritt, allt det som höll dig vid liv kopplades ifrån dig och du somnade sakta in.

Det har gått månader sedan din död men jag har inte kommit vidare än. Din död blev min sjukskrivning, min depression, min smärta, min tomhet…

Jag saknar dig så…

Nyligen fyllda 21 år och ditt liv togs ifrån dig. Du såg ingen annan utväg än att släppa taget och efterlämna världen i tomhet till den du älskade.

Du slipper lida, du slipper kämpa…
Du är fri!

Jag älskar dig!

Länk till tidigare tråd