Jag förstår dig . Det är bara 2 månader sen vi avliva vår hund men jag kommer nog alltid sakna honom. Han var vår första hund. Han blev 13 år. Vi skulle nog också avlivat honom innan  men det var nog ett av de värsta beslut vi har tagit. Är man lite nere så kommer tankarna på han och det blir egentligen inte bättre. Jag tycker att du ska få lov att gråta. Kram på dig.

Jag tror att hur man än vänder och vrider på sig har man alltid skuldkänslor. Väntade vi för länge? Var vi för snabba att fatta beslutet? Jag är säker på att ni gjorde rätt, hur det än är har man en 'magkänsla' när det gäller. När jag var 22 år fick vi avliva min hund som jag haft sedan jag var 10 år gammal. Jag kan säga att jag blev fysiskt sjuk då, jag drömde om henne och grät när jag vaknade. Som så många har skrivit här finns det egentligen inget rätt sätt att sörja, varje väg är unik. Om dina kompisar säger att det 'bara' var en hund är de bara att beklaga. Den som aldrig upplevt den villkorslösa kärlek ett djur kan ge är betydligt fattigare i själen än vi som har upplevt det. Sörj din hund men fastna inte i sorgen. Jag tror att om man bejakar sorgen, talar om den och gråter så går den snabbare över i en slags kärleksfull saknad och känns inte som ett infekterat sår. Det finns inget 'bäst-före-datum' på sorg. Den är din och den tar den tid det tar. Kanske skulle du må bättre av en ny hund att ta hand om? Eller du kanske redan har det? /Agneta