Hur ska jag kunna förklara det?
Mitt namn är Anne och jag ska berätta en hemks men sann historia jag upplever just nu.
Det var en vanlig onsdags morgon min man skulle till jobbet och vår son Linus (3år) skulle till dagis, alla var lyckliga och nöjda med livet och denna dagen var vi extra lyckliga efter som vår son fyllde 3år sonen vi hade kämpa med i över 10år för att få och som vi aldrig trodde vi skulle få.
Jag kysste min man farväl vid dörren som jag brukar men det jag inte visste var att det verkligen var ett farväl som skulle vara för evig och att den kyssen skulle bli den sista. För han kom aldrig hem igen den dagen.
Jag fick ett samtal senare på dagen ett samtal som jag aldrig kommer glömma att Erik bara 30år fyllda hade gått bort i en hjärnblödning på jobbet, känslan jag fick den eftermiddagen kommer jag aldrig glömma och sorgen går inte att beskriva med ord, men det värsta är nog hur jag ska förklara för Linus att han pappa inte kommer att komma hem igen. Han frågar ofta var pappa är och när kommer pappa hem… Jag vet inte vad jag ska svara på det och jag vet inte hur jag ska kunna förklara för hon så snälla jag ber er hjälp mig med hur jag ska förklara detta för honom och hur vi ska ta oss igenom sorgen
Kära Anne! Vad jag lider med dig! Måste vara fruktansvärt det du går igenom. Livet kan vara så oerört orättvist och grymt ibland.
Jag tror att även om pojken är liten är det bästa att svara så sanningsenligt som möjligt, fast med enkla ord. Berätta om himlen och änglar och säg att pappa är med dem nu. Det kan kännas skrämmande för honom,jag kommer så väl ihåg när jag förstod att vi alla ska dö. Jag var nog fyra år då. Men tyvärr tror jag inte att det går att skydda barnen mot sorgen, den måste få upplevas och bearbetas.
När jag var elva år begick min pappa självmord. Vi hade sett honom dö men försod inte riktigt ändå vad som hade hänt. För att underlätta gick vi på några samtal med en barnpsykolog.
Det som är viktigt tror jag är att vara öppen med vad som har hänt och visa att det är okej att vara ledsen. Det svåra är att göra det på ett lagom sätt så inte pojken känner att han måste vara stark för mammas skull. Jag upplevde det så många gånger i mitt fall och fick aldrig riktigt bearbeta det som hänt vilket påverkar mig än idag.
Jag hoppas innerligt att det går så smärtfritt coh bra som möjligt efter omständigheterna. Kom ihåg att det kommer bli bättre. Det kommer komma en dag när det inte gör fullt så ont och lite senare även en dag när det går att skratta igen. För min egen del underlättade det att prata om positiva minnen för det hjälpte mig att hålla min pappa vid liv och ta udden av den hemska upplevelsen. Tillåt dig själv att sörja ordentligt. Krama och pussa din son ofta. Skriv på forumet. Ta hand om dig.
Stor styrkekram!!
tack så mycket för din hjälp, ska försöka förklara för min son i kväll, just nu känns det för jävligt tycker jag…. troligen för att det är så nytt hände i onsdags (25/8-10), men som sagt ska försöka för klara för honom att pappa är himlen nu och sitter på ett moln och vakar över honom och att pappa alltid kommer vara med honom, skydda honom, älska honom m,m även om han inte är här nere på jorden mer.
Beklagar sorgen:(
Hur mår du nu? Hur går det för er i omständigheterna idag? Bara för att det har gått en tid, så ska du veta att du inte är glömd.
Många kramar ifrån mig
Starta ny diskussion