Skrivet Lördagen den 14:e oktober 2006

Det luktar.

Ingen vill vara vid mig.
Sorgen stinker. 
Så gammal att den för länge sedan ruttnat.
Sådan stank skrämmer folk.
Du behöver inte vara en del av min smärta.
Inte längre. Repen är kapade, du är fri att gå.
Så gå och lämna mig i mitt ont. 
Gå och lev ditt liv. 
Mitt liv har redan en väg. Jag vet mitt mål.
Jag har vant mig vid lukten.
Stanken som osar runt mig.
Smärtan som står skriven i mitt ansikte.

Jag vaknar varje dag som om den vore den sista.
Så varför skulle det vara annorlunda imorrn?