Så till slut gick han bort, min farfar. Han har levt ett långt och innehållsrikt liv och jag är säker på att han var nöjd och stolt över det. Han somnade in på sjukhuset efter att ha varit inlagd en vecka. Hälsade på honom bara sex timmar innan han dog, åkte dit med min pappa och min son.

Farfar blev så glad över att träffa sitt barnbarnsbarn, han blev genast mycket piggare för en stund. När jag sedan sa hejdå visste jag att detta var sista gången jag såg farfar i livet, och han visste nog också. Han kramade min hand så hårt. Jag är såklart ledsen, men ändå inte så mycket som jag trodde. Kanske för att farfar som sagt levt så länge och så väl.

Men jag saknar dig farfar, känns konstigt att jag aldrig mer ska träffa dig.
Sov i ro.